Jag läser artikeln om den engelske lantbrukaren Andrew Brown som tagit 100 hektar jordbruksmark ur produktion på grund av jordbrukspolitiken i landet och förundras. (Lantmannen/ATL 21/4).

Med Brexit fasas direktstöden från EU-tiden successivt ut för de engelska bönderna och ersätts av ett mindre miljöstöd.

Andrew Brown odlar klöver på halva arealen som han sedan omedelbart plöjer ner eftersom han, för att få miljöersättningen, inte får ha någon avsättning för grödan.

Det får mig att tänka på det svenska omställningsprogrammet runt 1990, som innebar att stora arealer jordbruksmark varaktigt togs ur odling mot ett omställningsstöd.

Jag minns en tidningsteckning som min far hade på väggen, önskar jag hade den kvar, (från Expressen, tror jag) med två myndighetstjänstemän som stod på en väg på en höjd och blickade ner mot bonden på gården.

• Han är ett föredöme för bönderna i trakten! sa den förste.
• Vad odlar han? sa den andre.
• Ingenting! svarade den förste.

Sedan kom EU-inträdet och allt vändes upp och ner. Vill minnas (kan ha fel) att det fanns någon ventil i omställningsprogrammet, där marken åter kunde tas i bruk om man betalade tillbaka omställningsstödet. Kan väl tillägga att vi för vår del aldrig deltog i det där.

Nu skriver vi år 2024 och det engelska exemplet är talande.

– Jag får betalt för att inte odla någon mat. Jag odlar grödor som gynnar fåglar och insekter, säger den engelske bonden.

Bättre att inte odla alls?

Länge var beredskapsmålet och möjligheten till självförsörjning en viktig del av jordbrukspolitiken. Nu lever vi i oroliga tider och, sent om sider, börjar det kanske få relevans igen, i synnerhet om alternativet är importberoende. För att nu inte tala om miljöaspekten på det.

Något att tänka på i såväl den svenska som den europeiska (EU) jordbrukspolitiken.