Som utbo kan jag se både för- och nackdelar med att ha ena delen av livet med jobb i Stockholm och den andra delen av livet med jorden och skogen. Kan bli lite kluvet ibland.

Ibland tippar det över åt ena hållet.

Här till det sistnämnda. Som erfarenheten med en punktering.

Upptäcker söndag kväll, på gården, att det är punktering på bilen. Den har hög frigång så att jag ska kunna köra runt på skogsvägarna och de senaste decennierna har det inte varit några problem med däcken.

Men nu fick jag här punktering för andra gången på en dryg månad. Möjligen har det att göra med att jag dräller omkring på mina nyanlagda och med singel nybelagda skogsbilvägar. Samtidigt har det aldrig tidigare varit något problem – är singelgruset mera spetsigt numera?

Nåväl, då sitter jag där och funderar på om jag måste ringa Vägassistans (eller vad försäkringsbolaget nu kallar sin tjänst)?

Ringer i stället en god granne som kommer över och lånar ut en kompressor (vilken granne på Södermalm i Stockholm har en kompressor i garderoben?)

Måndag morgon 06.15 trycker jag sålunda i tillräckligt med luft i däcket för att kunna rulla ner till bil- och servicefirman i Motala.

Känner mig trygg med det.

Kommer helt oanmäld.

Har inte ringt innan för att beställa tid eller för att prata med något call-centerföretag på andra sidan jordklotet.

Jag står bara där när de öppnar kl 06.45.

Välkomnas av butiks-och servicechefen.

Får hjälp direkt!

07.20 är punkteringen fixad (under tiden bjuds jag på kaffe och nybakad sockerkaka).

07.40 är jag hemma igen.

Hade aldrig hänt i Stockholm.

Vågar inte ens tänka tanken på hur lång tid det där hade tagit att där boka en tid, få en tid eller, än mindre, om jag bara hade dykt upp helt oanmäld.

Ibland är livet på landet lite enklare.