Tillbaka på gården i går kväll, blåsigt men ändå med ljumma sensommarvindar.

Jag läser Mikael Marklunds artikel i ATL (22/8) om paret som fick veta att försäkringen för deras jordbruksfastighet inte omfattade huset på gården när de fick en vattenskada.

Därför att huset betraktades som ett ”fritidshus” eftersom de inte var ”bosatta” på gården.

Trots att de betalat ”jordbruksförsäkring” i 24 år, i tron att huset på fastigheten (55 ha) – och som en del av fastigheten av Skatteverket klassad som just ”jordbruksfastighet” – även omfattade mangårdbyggnaden.

En person från försäkringsbolaget – Länsförsäkringar var namnet! -deklarerar myndigt och fyrkantigt att det krävs att huset ”brukas som stadigvarande bostad”.

Men hallå!

Som ”utbo” sätter man ju kvällskaffet i halsen.

Vi är nog rätt många ”utbor” med jord- och skogsbruksfastigheter och med egna och rätt stora hus på fastigheten som vi betraktar som ”centrum” – mangårdsbyggnaden – för hela verksamheten. Men där vi har ett liv där vi inte ”stadigvarande” befinner oss. Även om vi är där så ofta vi kan.

Och vi betalar dryga belopp i försäkringspremier – flersiffriga och de börjar inte på ett (1) – till försäkringsbolaget.

Så vilket tjafs!

Och kom sedan inte dragande med den här årliga ”återbetalningen” (åh, vad vi varit duktiga!) på den oskäliga premien, som brukar betalas tillbaka i efter hand.

Fritidshus?

Det blir till att hålla två fingrar i kors och hoppas att åskan inte slår ner innan jag är tillbaka i stan och hinner läsa försäkringsbrevet och kolla om mangårdsbyggnaden i själva verket är klassad som ”fritidshus”.

Och vad jag i så fall betalat dryga premier för – samt att överväga att byta försäkringsbolag!