När barnen var små och gick på dagis (förskolan heter det väl nu) på Södermalm i Stockholm kunde man, där i ”Bajen-land”, höra de små barnen sjunga ramsor om att ”Hata Djurgården och Gnaget (AIK)”.

Jag brukade tillrättavisa och säga att man inte kan ”hata” ett fotbollslag.

Samt upplysa om att jag för egen del hejar på Åtvidabergs FF.

Man ska inte ”hata” saker. Men efter några timmar med röjsågen i en allt för sen röjning, fylld av dessa eländiga hasselbuskar, så är jag beredd att säga att det finns undantag.

Jag hatar hasselbuskar.

Jag vet att de är fina, bidrar till biologisk mångfald och att hasselbuskarna ska sparas. Och här och där låter jag dem stå, men man kan ju liksom inte släppa fram dem överallt. De tar plats och breder ut sig och kväver effektivt granplantorna. Och de tar en eländig tid att röja bort,

Så nu är det kapning vid rotknölarna som gäller och så släpper jag fram björk och asp (och en eller annan förskämd granplanta) i ljuset!

Fri från hasselbuskarna!

Med en from förhoppning om att de kan växa sig stora innan den snabbväxande hasseln tar över igen.