Jag upphör aldrig att förundras över de rättsövergrepp som enskilda medborgare (läs skogsägare) utsätts för från statsmakten.

Jag försöker översätta situationerna till vardagliga företeelser och tänker att sådana här egendomsingrepp skulle ju aldrig accepteras i någon situation i samhället i övrigt.

Jag läser i ATL (4 oktober) om makarna Brodins granskog i Flen som i stort sett har dött eftersom de inte fick avverka under ett granbarkborreangrepp på grund av registrerade nyckelbiotoper.

De stämde svenska staten och krävde ersättning, men statens försvarsadvokat Justitiekanslern, JK, avvisar kraven.

Det är för bedrövligt. Snacka om att känna sig rättslös!

Här berättas om hur det faller döda träd över en väg, där posten, hemtjänsten och andra riskerar att inte komma fram.

Bättre att barkborregranar och vindfällen ligger kvar?

Jag hade, några år innan barkborreinvasionen, en något liknande situation med ett litet biotopmärkt bestånd i kanten på en av fastigheterna. När grannarna avverkade runt omkring, så krävdes det inte mycket för att barrträden skulle blåsa ner. Det krävdes rätt mycket tid och argumentation innan jag ”fick lov” att – med stor försiktighet om de mossarter som var de som skulle skyddas – ta undan vindfällena. Hade de fått ligga kvar vågar jag knappt tänka på konsekvenserna.

Men det är bra att Centrum för Rättvisa tagit sig an fallet med granskogen i Flen. Det är en bra organisation som inte representerar rättshaverister, utan tar sig an fall där vanliga medborgare reellt får sina rättigheter kränkta. Ofta med framgång.

Staten och dess Justitiekansler kan nog få det lite jobbigt här framöver.