Det är snart 30 år sedan den sista kon stolpade ut från lagården.

Och den siste arrendatorn lämnade gården och mjölkbilen från Arla för sista gången kom förbi.

Därefter har båsen stått tomma.

Strikt ekonomiskt var det helt rätt. Här i skogsbygderna är det inte rationellt försvarbart att hålla på med mjölkproduktion. Och man kan använda en lagård med loge och höskulle till bra mycket annat.

Ändå kan man bli lite sentimental.

Och när jag läser i ATL om att hela kommuner står utan mjölkgårdar är det klart att jag blir fundersam: https://www.atl.nu/sista-mjolkbonden-lamnar-lycksele

Det är framför allt Norr- och Västerbotten, men det kryper neråt, i det fall ATL beskriver dessutom som en konsekvens av en byråkrati med ett stoppat bygglov som ledde till att ett generationsskifte inte blev av.

I mitt parallella yrkesliv med medier talar vi ofta om ”vita fläckar”, d v s områden/kommuner utan bevakning av ordinära nyhetsmedier. Där ingen kollar upp vad som händer i kommunen, läser föredragningslistor, begär ut e-postlistor, rapporterar, kritiserar, har koll på näringsliv och organisationer m m. Klassiska uppgifter för en lokaltidning – om den finns.

Och där den inte finns, en tomhet och en försvagad demokratisk insyn, bevakning och kontroll.

Men det är, liksom med mjölkproduktionen, på många håll ekonomiskt olönsamt.

Därför finns ett ”vita-fläckar-stöd” (kallas mera formellt ”stöd för lokal journalistik”) i områden med svag journalistisk bevakning. Där ersättning utgår till medier som åtar sig att ha en lokal närvaro och långsiktigt bedriva journalistisk verksamhet i ”vita fläckar-områden”.

Jag är skogsägare och i grunden är jag emot statliga stöd, tycker att man ska stå på egna ben. Men vissa grundläggande samhälleliga funktioner måste vi upprätthålla.

Vad betyder det här med ”vita fläckar” och kommuner utan mjölkgårdar i ett beredskaps- och försörjningsperspektiv?

Jag har inget svar, men det är, i oroliga tider, ändå något som är värt att fundera på.