Ja, det måste göra ont att cykla 31,5 mil över en natt, men det är det som Vätternrundan handlar om.

Jag förstår inte hur eller varför man gör det. Men det sägs att det här är ett av världens största motionslopp på cykel. Så då får man ha respekt för att så där 20.000 personer årligen utsätter sig för detta.

Vätternrundan har i alla år gått på vägen i kant med skogen på den ena fastigheten. Först på den västra sidan utmed riksväg 50, sedan några år tillbaka några hundra meter öster om skogskanten utmed ”Godegårdsvägen”.

Problem med det? Nej, inte så länge jag slipper större träningsgrupper på vägsamfällighetens vägar eller män i lycra-trikåer på Mountain-bikes som kör runt på skogsvägarna och tror att det är deras egen gata.

En sådan här dag kör man därför försiktigt med bensinbilen. Så många (trötta) cyklister och så nära målet. Åkte därför tidigt några kilometer i andra riktningen till Bona Handelsträdgård för att köpa pelargoner. Och sedan försiktigt tillbaka i andra riktningen.

Stannade till vid avfarten upp mot gården. Vi var några stycken som klappade och ropade ”Heja Heja!” till cyklisterna som åkte förbi.

De riktiga hjältarna är dock de som framåt kvällen, med stumma ben, trampar den sista milen ner mot målet.

Där det gör ont.

Men efter korsningen mot gården är det i stort sett bara att rulla ned till Motala.

Heja!