Ja, det var väl bara en tidsfråga.

Men något fritt fall är det inte.

Jag minns dock hur jag, något förundrad, såg timmerpriserna spräcka 1000-kronorsvallen/m3fub bara för några år sedan.

Och där barrmassaveden betalade mer per m3fub än vad timret gjort bara några år tidigare.

Och så fortsatte det liksom – uppåt.

Som skogsägare satt väl ändå jag och andra inte bara och njöt. För var och en kunde ju inse att det här på sikt var en osund utveckling (började nästan påminna om tulpanlökarna på 1600-talet.)

”The sky is the limit (?)” skrev jag i den här bloggen i juni i ett försök att vara lite ironisk (och med betoning på frågetecknet).

För så här kunde det ju inte hålla på.

Om än med omvärldsfaktorer som pressade upp efterfrågan och med hjälp av en dopad dollarkurs. Men ändå.

Det gjorde det inte. Och mycket riktigt kommer ju nu rekylen. Det är ingen hejd på eländet.

Det varslas till höger och vänster, efterfrågan sjunker, lagren byggs upp, rädslan för vart ekonomin är på väg är stor och om det ska bli nya tullar m m (se ATL 8/10)

Och följaktligen sänks priserna till oss skogsägare.

Det får vi nog tugga i oss.

Det är ändå från höga höjder som fallet sker.  Men det behöver inte – och där måste vi förstås sätta klackarna i backen – bli så brant.