Ja, ibland är det ju ingen hejd på eländet. Här satt jag på måndagskvällen i bostaden på Södermalm i Stockholm och så knäppte det till och blev helt svart. Strömmen gick.

Stor dramatik. Aftonbladet rapporterade om människor som satt ”fast i hissar”!

Höll på i hela två och en halv timme. Kl 21.41 kom strömmen åter. På Medborgarplatsen utbröt spontant jubel!

Tyckte annars det var rätt skönt. Tyst och lugnt. Tände några ljus. Tittade i på batteristatusen i mobilen och började fundera på var jag kan ha lagt mina powerbanks.

Ger dock lite perspektiv på sårbarhet, men också bekvämlighet.

För det är lätt att tänka på hur det var när jag växte upp på gården. Det var återkommande höststormar och eftersom det på den tiden var luftledningar kors och tvärs genom skogarna kunde vi ha strömavbrott i flera dagar. Det hörde liksom nästan till. Minns hur jag stövlade omkring i hasorna på min far utmed ändlösa ledningsgator för att hitta vindfällena. Vars position han sedan meddelade el-bolaget. Sedan var det bara att vänta.  Men vi eldade på och vatten pumpade vi upp för hand från en brunn så det gick rätt bra ändå.

Efter stormen Gudrun, så grävde el-bolaget ner alla ledningar och sedan dess är de här dygnslånga strömavbrotten dessbättre ett minne blott.

Inte något jag saknar, men beredskapen, bekvämligheten och tålmodigheten var nog en annan. Visst var det skönt när strömmen kom åter, men jag kan inte minnas att vi samlades på lagårdsplanen för jubel.