Ja, så är vi där igen.

Det lackar mot jul och då får vi diskussionen om julgranstjuvarna.

Som är lite märklig. I ett samhälle där stöld är ett brott, så anses det liksom ok att ”hugga sig en gran”.

Och det fanns en tid när jag dagarna innan jul åkte runt på vägarna på gården för att kolla potentiella julgranstjuvar. Samtidigt fanns det dem som hörde av sig och frågade om de fick komma ut med barnen och hugga en julgran – och visst fick de det, bara att de frågade. Min far brukade sticka till dem ett inbetalningskort till Röda Korset.

Men det var längesedan. Nu för tiden är det rätt sällan jag ser några julgranstjuvar, än mindre några som hör av sig och frågar om de kan få hugga sig en julgran.

Det är väl ett tidens tecken. För den som inte är van att vistas i skog och mark är det blött och jobbigt och ojämnt att gå och gummistövlarna är för små och har man ens något att såga/hugga med?

I Svenska Dagbladet läste jag för en tid sedan (9/12) en artikel om ”biofibi” – ett ord jag aldrig tidigare hört – men som betyder att många upplever en negativ känsla av obehag och avsky inför skogen och naturen.

Det är tänkvärt. De flesta har nog en relation till skogen, en eller några generationer tillbaka. Men med tiden försvinner den relationen.

För oss som envisas med att hålla på med jord och skog är det inte givet att det är bra. Det göder just de naiva föreställningarna om att skogen inte ska brukas, inget ska röras, allt ska se ut som på 1800-talet o s v.

Det finns en opinionsutbildningsuppgift här. Och ja, jag tycker att skogsbranschen gör det bra. Men det finns en uppförsbacke.

Där kan vi alla bidra.

Vill någon hugga sig en gran hos mig så är det bara att säga till!