Nej, det är det nog inte så många som gör. Så sätt er vid lägerelden, så ska jag, 64 år – och som med det ännu bara med några år överskrider snittåldern för manliga skogsägare – berätta om hur det en gång var.

Den pågående debatten om skogen, hur den ska brukas, vem som ska bestämma över vad och om äganderätten är viktig, men inte ny.

Vi är drygt 300.000 skogsägare i Sverige och tycker nog att vi kan det här med skogen rätt bra. Och att det kunde vara skönt om vi kunde få lite lugn och ro och respekteras för det.

I bland är det kul att bara få ha snöbollskrig med de stora barnen i skogen!

Men så är det sällan. Det finns många som har synpunkter. Och så har det alltid varit. Det har funnits många sätt att klämma åt eller omyndigförklara oss skogsägare.

Jag sitter och tittar på förslagen till taxeringsavgift för skogen. För den som haft och brukat sin skog i generationer är det här fiktiva siffror. Icke realiserbara.

Men det var då jag kom att tänka på det här med skogsvårdsavgiften. Den var ett statligt påfund, redan från tidigt 1900-tal, som gick ut på att man betalade en procentuell del av det taxerade värdet för skogen i skatt (kallad ”avgift”) till staten.

Syftet må väl på sätt och vis ha varit gott: skogsvårdsavgiften skulle finansiera ekonomiskt stöd, rådgivning och naturvård till och inom skogsbruket. Men det byggde ju någonstans också på en lite överförmyndaraktig tanke om att vi skogsägare inte hade omdöme nog att sköta våra skogar eller att vi, där vi inte på egen hand klarade av det, inte skulle ha förstånd att själva köpa in råd och hjälp och tjänster.

Och sedan går det inte, vad vet jag, att komma ifrån att den här avgiften nog inte var helt öronmärkt utan snarare en skatt som till viss del rann rakt in i statskassan.

Skogsvårdsavgiften var förvisso bara en liten procentuell del av skogsbruksvärdet, men drog ändå in hundratals miljoner till statskassan. Och innebar redan då åtskilliga tusenlappar i skatt för enskilda skogsägare. Översätter jag det till dagens taxeringsvärden kan jag bara förfäras.

Så var det då. Skogsvårdsavgiften avskaffades 1992 och måtte den aldrig komma åter!

Allt har sin tid. Nu diskuterar vi Skogsutredningens förslag. Där hoppas jag att det här med ”frihet under ansvar” kan realiseras utan vare sig förbud eller avgifter.