Efter nära två veckor på gården åkte jag i går tillbaka till Stockholm.

Har varit lugna och fina veckor. Rejält med minusgrader, tjäle i marken och ett ordentligt snöfall. Har fått mycket gjort.

Men knappt hann jag iväg så blev det väderomslag, all snön smälte bort, det blev flera plusgrader och så kom alarmerande rapporter om att till natten den 14 januari väntades inte bara kraftiga byvindar utan också risk för storm.

Jag har lite skakig igenkänning på datumet här. Det var den 14 januari 2007 som stormen ”Per” – eller snarare orkanen (att bara bli uppkallad med sitt eget namn till en orkan är illa nog) – svepte in över landet.

12 miljoner kubikmeter skog fälldes då och till skillnad från den eländiga stormen ”Gudrun”, några år innan, som fällde bortåt 75 miljoner kubikmeter, så var nästan ”Per” värre på mina fastigheter. Där ”Gudrun” drog fram fanns det på sina håll knappt en pinne kvar, men det var lite mera selektivt. Medan ”Per” slängde ner 15-20 trän lite här och där och överallt på fastigheterna. Blev mer tillsammans och liksom dyrare att upparbeta.

Sedan dess är jag närmast hyperkänslig när det börjar blåsa. Sitter överspänd och kollar prognoser för byvindar på vädersajterna.

”Gyda” hette stormen denna gång.

Nu har jag kollat runt och förstått att det lugnade ner sig – det blev inte någon stormfällning av ”Gyda”.

Men när stormen får ett namn vet man att det är fara å färde.

Jag tycker inte om när det blåser!

Det är blåstsäsong nu.

Och jag får nästan lust att åkalla högre makter.

Lite som på vikingaskeppens tid.

När de var i antåg uttalades i Europa från kyrkor och kloster bönen A furore Normannorum libera nos, Domine (För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!)

Bra formulerat.

Ungefär som jag kan känna när det börjar blåsa.