Jag vet inte varför, men när min bank i Motala nyss tog ner skylten och bommade igen, så kom jag att tänka på när SAS-planet kraschade utanför Gottröra i december 1991. Planet bröts i tre delar, men alla 129 ombord överlevde mirakulöst!

Bland det absolut första SAS såg till att göra var att måla över varumärket på det kraschade planet där det stod där ute i snön på ett gärde.

Så när banken nu bommade igen så tänkte på just det här med att ta ner skylten. Utan jämförelser i övrigt, vill jag understryka.

För detta var ju ingen krasch, det var närmast förväntat. Men det gick fort – och så snart beslutet var fattat så var bankskylten borta.

Nej, här finns inte längre någon bank.

Och som kunder överlever vi också det här. Vi är ett led i en strukturrationalisering.

Det var förvisso inte mycket öppettider och kontorsaktivitet för oss gamla kunder på sluttampen – det handlade mest om att få oss att tömma bankfacken.

Och så kom det där vanliga snacket om att ”banken anpassar sig till kundernas digitala beteenden”.

Och att ”banken är digitalt närvarande 24/7 för dig som kund”.

Men om vi ska vara uppriktiga, så är det ju inte riktigt så, utan kunderna som tvingats att anpassa sig till bankens digitala beteende.

Och där förstår jag förvisso ambitions-och rationaliseringstanken – inte vill man då ha en massa kunder springande på småkontoren.

Och det mesta går givetvis att göra digitalt. Inte minst för mig som ”utbo”.

Så det är liksom inte det.

Banken erbjuder ju dessutom, det ska sägas, många andra tjänster för mig som skogsägare.

Så jag ska väl inte gnälla. Och ska jag vara uppriktig, så har jag väl inte haft särskilt många fysiska ärenden in på banken de senaste åren (som i vilket fall som helst ändå begränsats av att banken för det mesta ändå inte varit öppen).

Men jag saknar i alla fall det där lokala och personliga. Det där personliga mötet och igenkännandet mot  kund som inger förtroende. Som inte går att chatta om.

För när man i generationer varit kund i bortåt 150 år hos en lokal/regional bank och sedan – via lokaltidningen – får veta att nu bommar banken igen så känns det så där. Och gör lite ont.

Och lämnar efter sig ett styng av brustet förtroende.