Jag läser den artikel på DN Debatt (25/10) – ”Sveriges vildsvin bryr sig inte om landgränser” – där Bjørn Gimming, ordförande i Norges Bondelag, skriver om hur utbrottet av afrikansk svinpest bland ”svenska” vildsvin oroar i Norge:

”Sverige borde vidta resoluta åtgärder för att minska sitt vildsvinsbestånd”, skriver han.

Det är ett rop på hjälp och ett berättigat krav.

Gränsen mellan våra broderländer är 1630 km lång – avståndet från Fagersta till den norska gränsen är 190 km fågelvägen.

Klart att man i Norge blir oroad.

Och det är ju lite märkligt att det i Norge endast finns ett par tusen vildsvin medan det i Sverige finns bortåt 300.000 grisar.

Risken för smittspridning över gränsen till Norge ska kanske inte överdrivas, men grisarna orsakar ju fler problem än så.

Så vem i Sverige tar egentligen ett helhetsansvar för det här eländet?

Och hur kunde det bli så här?

Hemma på gården är jag numera van vid att se uppbökade gärdeshörn och beten. För att inte tala om när de, om än med begränsad framgång, försökte böka upp lagårdsplanen. Samt skogsmark där det ser ut som om någon gått fram med en jordfräs.

Och i mobilappen från viltkameran som jaktlaget satt upp kan jag var och varannan natt se grisarna obekymrade traska omkring framför kameran.

Nasse på bild!

I Norge vill man nu utrota vildsvinen och införa en skottpremie på uppåt 5.000 norska kronor per djur.

Den svenska staten borde ge de svenska jägarna ett motsvarande uppdrag – och en ersättning – så att de kan följa efter.

Det skulle kosta en del, men ska ställas i relation till de hundratals miljoner kronor i skador som grisarna årligen åsamkar jord- och skogsbruket.

Vi måste få ett slut på det här.