Det går inte att låta bli att fascineras över ärendet med den 14 kilo tunga rymdstenen som ramlade ner i skogen på en gård utanför Enköping och hittades av två meteoritjägare.

Den har blivit en sak som inte bara handlar om en spännande rymdsten utan också om äganderätt och allemansrätt. Vem har rätt till rymdstenen (som verkar betinga betydande belopp) – markägaren eller de upphittande meteoritjägarna?

I tingsrätten tilldömdes meteoritjägarna rätten till rymdstenen, i hovrätten markägaren, och nu ska frågan prövas i Högsta domstolen, som gett prövningstillstånd.

Som markägare är jag förstås partisk och tycker att rätten till rymdstenen tillhör markägaren. Jag välkomnar samtidigt allemansrätten och människors rätt att vandra omkring i skog och mark som inte är deras egen, plocka blommor, bär och svamp, tälta (med vissa begränsningar) eller bara vistas och njuta av den livsluft som våra skogar erbjuder.

Allemansrätten är en sedvanerätt och till och med en grundlagsskyddad fri- och rättighet (regeringsformen 2 kap. 15 §), som föreskriver att oberoende av äganderätten ska alla ”ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”.

Men det betyder inte att man får skräpa ner, bedriva kommersiell verksamhet, hugga ner träd, bryta kvistar eller vistas alltför nära markägarens hus och byggnader.

Jag har förmodligen inga rymdstenar på mina fastigheter. Däremot har jag kilometervis med stenmurar. Strävsamt uppbyggda av stenar som väl en gång fastnade här när inlandsisen släppte. Fast vem vet? Ett argument i sammanhanget har varit att meteoriten består av ämnen som redan förekommer i jordytan och att den därför blir en del av fastigheten den faller på.

Vem vet, kanske finns det någon liten rymdsten här?

Men oavsett vilket, så skulle jag bli rätt upprörd om någon – under hänvisning till allemansrätten – började kånka bort stenar från stenmurarna eller 14 kilo tunga stenar ute i skogen, med eller utan meteoritinnehåll, från fastigheterna.

Så var – och är – inte allemansrätten tänkt att vara. Punkt.