Kul med konkurs?

Jag är jurist och van vid att skriva avtal. Där man garderar sig upp till skorstenshöjd ifall något skulle gå fel.

Jag är samtidigt uppväxt i en småföretagarmiljö på landet. Där man litar på varandra, inte håller på med en massa papper, utan ser varandra i ögonen och där ett handslag är ett handslag.

Och där den som sviker är för evigt bannlyst och ovälkommen.

Allt det där tänker jag på när jag (30/11) läser i Svenska Dagbladet/Näringsliv om småföretag och underentreprenörer till krisande Northvolt:

Om tillit – och svek.

Om småföretagare som är förbannade, men som ändå går vidare.

Jag minns någon sorts ledarskapsutbildning där en skrytsam och pratig man – då entreprenör inom ”ledarskapsutbildningar” – satt och pladdrade om sin karriär, behovet av förändring, att ”våga ta steget”, risken för stagnation och hur han vid något tillfälle tömt en sista flaska champagne kvällen innan konkursen var ett faktum.

Och sedan vänt blad och gjort karriär på nytt.

Men alla dina leverantörer då, undrade jag? De som litade på dig, de som tog dig i hand, förlorade pengar, men sedan stod längst ned på listan under ”oprioriterade fordringar” i konkursen och inte fick betalt – vilken häftig entreprenör tycker de i dag att du är?

Det fanns det inget svar på.

Att vara entreprenör är många gånger just att våga ta steget, att chansa – det må bära eller brista – men man bör göra det med egna pengar (eller om man fått förtroendet med andras pengar).

Allt kan dessutom inte mätas i pengar.

Och ibland är det bra med konkurser – oseriösa aktörer försvinner och sorteras ut.

Men jag störs när det drabbar dem som i alla år varit skötsamma och gjort rätt – och när det görs av ”låtsasentreprenörer” som inte betalar för sig.

Att göra rätt för sig kan väl ändå vara ett bra rättesnöre!