Jag har gått och grunnat på det här några dagar efter att ha läst artikeln i ATL (13/10) om skogsägaren i Örebro, vars egendom av kommunen plötsligt förklarats vara ett naturreservat – mot markägarens vilja.

Jag försöker sätta mig in i den här situationen, typ att man får ett brev med meddelandet ”Hej – vi ska göra 56 ha av din fastighet till ett naturreservat!”.

Tanken svindlar.

Kan det få gå till så här?

Kollar i miljöbalken och visst, där står det rätt upp och ner att inte bara länsstyrelsen utan också kommuner kan besluta om naturreservat om syftet är att ”bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftslivet”.

Starkare än så är inte vår grundlagsskyddade äganderätt.

Jag brukar annars mest höra om sådana här konflikter när det handlar om kommuner som vill exploatera lukrativ jordbruksmark för att bygga bostäder i stadens utkant – det är illa nog.

Men här har alltså kommunen fått för sig att den är bäst att bedöma naturvärden och hur skogen ska skötas. Och då har ändå länsstyrelsen tidigare beslutat avstå från reservatsbildning med hänvisning till att frivillighet ska vara myndigheternas huvudsakliga arbetssätt och att en tvångsinlösen skulle kunna undergräva förtroendet för myndigheten.

Nu har kommunens beslut om reservat överklagats till samma länsstyrelse som beslutat att inte bilda det aktuella reservatet. Man får hoppas att det ger en indikation på vad som kommer att bli länsstyrelsens beslut. Samtidigt måste man ändå fråga sig hur mycket tid och pengar det ska kosta en enskild skogsägare att freda sin skog.

Vi har en skogspolitik som bygger på principen om ”frihet under ansvar”. Då är det rätt utmanande om det parallellt finns en princip om ”frihet för kommunen” att lägga beslag på enskilda skogsägares egendom.