Du tänker att du nog är en rätt hygglig skogsägare.

Du förvaltar din skog, du gallrar och avverkar när det är dags, du tar miljöhänsyn, tar vara på naturvärden och du markbereder och planterar och röjer. Tar hand om hela omloppet liksom.

Och vi som varit skogsägare i generationer uttrycker det gärna i termer om att ta ansvar och om vad vi vill överlämna till våra barn.

Med detta i bakhuvudet så läste jag Mikael Marklunds artiklar i ATL om SCA:s skogsavverkning hos en privat skogsägare utanför Arjeplog, som stoppades av aktivister, som kedjade fast sig i skördaren.

Alla kommer till tals, såväl SCA som skogsägaren som rennäringen.  Och ”aktivisterna”.

Men som skogsägare förundras och förfäras jag över det som berättas. Och kan lida med och förstå den vanmakt den berörda skogsägaren – som gjort allting formellt rätt – måste känna.

Jag jobbar till vardags i en bransch med medieföretag, som ATL, för vilka tryck- och yttrandefrihet är en ledstjärna. Och jag har en stark övertygelse om att en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt gagnar oss alla.

Det finns gott om exempel genom historien på olika former av civil olydnad, som de flesta av oss nog tycker var rättfärdigade; medborgarrättsrörelsen i USA, arbetar- och frikyrkorörelsens tidiga strejker och protester mot kyrka och överhet, kampen för kvinnlig rösträtt, nunnor som gömt utvisningshotade flyktingar – eller varför inte tidningen Aftonbladets utgivare Lars Johan Hierta som på 1830-talet trotsade utgivningsförbuden genom att gång på gång ge ut tidningen under ett nytt namn.

När jag håller utbildningar så brukar jag säga att det som kännetecknar ett samhälle med en stark yttrandefrihet är att också det som är obekvämt, det som upprör, det som är stötande, det som provocerar och som en stor majoritet inte håller med om, ska få bli sagt.

Med betoning på just ordet sagt, men inte manifesterat med våld eller genom att begå brott.

För även yttrandefriheten har sina gränser – den är en begränsningsbar fri – och rättighet. Sålunda får vi i hägnet av yttrandefriheten inte förtala, hetsa mot folkgrupp, uttrycka olaga hot, ägna oss åt spioneri m m. Och även om vi inte begår några yttrandefrihetsbrott, så får vi inte samtidigt begå andra, mera fysiska, brott.

Detsamma gäller en annan av de s k opinionsfriheterna, d v s demonstrationsfriheten: den ger oss rätt att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats. Nu är ju skogen – allemansrätten till trots – knappast någon allmän plats (eller offentlig plats, som det numera heter i ordningslagen).

Men det är en sak att högljutt få protestera mot en skogsavverkning, att diskutera, debattera, demonstrera och göra sin röst hörd – en annan sak att egenmäktigt förhindra den genom att kedja sig fast vid skördaren.

Händelsen utanför Arjeplog åskådliggör hur en enskild skogsägare orättvist och på ett oacceptabelt sätt drabbas. Det är bedrövligt, men inger också eftertanke.

Jag tror inte att strängare straff har ett avskräckande syfte (och det är svårt att göra för ett brott som egenmäktigt förfarande).

Dialog? Ja, här hade det ju faktiskt varit ett samråd om en skonsam markberedning som alla berörda var överens om. Men då måste den väl ändå respekteras.

För var hamnar vi annars – i anarki?