Det har gått lite drygt 20 år.

Den 8 januari 2005 (tror det var trettondagsafton) var jag ute med röjsågen efter lunch några timmar. Lite blåsigt var det, men inget konstigt. På kvällen var vi bortbjudna på middag. Då började blåsten ta i. Vi åkte hem i förtid.

Sedan satt jag halva natten och hörde dånet, det var liksom inga enstaka stormbyar, utan ett konstant dån när Gudrun-stormen vällde in över mellersta Götaland.

När jag efter några timmars sömn, vaknade dagen därpå var sig inget mera likt.

Vi tog oss fram på vägarna, där det nu gick efter att ha röjt undan, närmast i ett chocktillstånd. Där den av min far omsorgsfullt skötta skogen stått, såväl den slutavverkningsmogna som den nygallrade skogen, många gånger låg inte i ett ”plockepinn” utan närmast som en platt matta av nedblåst skog.

”Gudrun” sägs ha fällt över 250 miljoner träd.

Jag minns att jag sa att jag var glad att min far slapp se eländet.

På detta tänker jag när jag nu hör om den förödelse stormen ”Johannes” åsamkat skogsägare i Gävleborg och Västernorrland m fl. Och vilken vanmakt man måste känna över allt som blivit förstört.

Jag har inga ord att ge, annat än min största medkänsla.

Morgon efter stormen

Och att det, mitt i bedrövelsen, finns ett liv efter stormen. Där ”Gudrun” drog fram finns i dag nya och fina bestånd.

Alla mina tankar till er!