Solig och skön lördag.

Släpper allt det jag hade tänkt göra och knallar i stället runt i bestånd i utkanterna av den ena fastigheten för att kolla så att den löjliga stormen ”Dave” ändå inte lämnat några vindfällen efter sig.

Så var det förstås, men de få lättvälta granarna jag hittade kan ändå tas om hand.

Blev mera fascinerad av att i en sådan där utkantsskog faktiskt tappa orienteringen – gick runt och fotade och insåg plötsligt att jag faktiskt var vilse i min egen skog! Hittade förstås rätt, men blev också än mer fascinerad av hur fin skogen är som bara står där och växer till sig.

I skogsbruksplanen står det att jag ska avverka – ha! – här får det nog växa till sig bra många m3sk till.

Efter att ha tappat bort mig så hittade jag dessutom den gamla skogsvägen igen. Och förvånades över hur välbehållen den är. Trots att vi här rullat fram med både skördare och skotare.

Fina lilla väg!

Kunde inte låta bli att tänka tankar som att här i utkantsskogen har nog ingen (förutom jag själv och ett gäng grisar, älgar, rådjur och hjortar och möjligen också någon jägare) gått omkring sedan vi gallrade för bortåt 10 år sedan.

Står bara stilla och lyssnar på allt vackert fågelkvitter.

Åter till verkligheten sätter jag mig sedan i bilen – alltjämt ute i skogen – och hör om allt elände med krig och Ryssland och Ukraina och USA och Iran och Israel och Hizbollah och Libanon och Hormuzsundet.

Det är en värld vi inte kan stänga ute. Men det ger perspektiv.

Och då tänker jag att det ändå är rätt fint att få gå omkring i skogen och lyssna på allt fågelkvitter!