Det kommer väl med åldern. Jag fyller 65 i sommar. Och jag har sedan flera år tillbaka överskridit genomsnittsåldern för skogsägare, oavsett kön.

Som verkar vara drygt 61 år.  Någon större differens mellan män och kvinnor verkar det för övrigt inte finnas i just detta avseende (till skillnad från mycket annat i skogen). Här verkar skogsägandet faktiskt någorlunda jämlikt.

Lite mera övergripande kan jag väl tycka att det här med en skogsägarålder på i snitt 61 år är ett problem. Sitter vi som är uppåt 65 och blockerar?

Samtidigt är det ju något vi i många fall vuxit upp med och ärvt sedan generationer tillbaka – och vill ta vidare.

Som ensamt barn låg ansvaret tungt på mina axlar. Det kände jag i och för sig inte då. Jag skulle ut i världen, erövra världen – bli diplomat, tänkte jag – men framför allt inte sitta kvar där på gården.

Så gick åren. Och jag insåg att både det ena och det andra har ett värde.

Åter till verkligheten:

Skogsfastigheter är dyra även om allt är relativt.  Jag brukade säga att en (1) m2 bostadsrätt i Stockholms innerstad prismässigt motsvarade ett (1) hektar skog (10.000 m2) i mellan-Sverige. Den där jämförelsen håller nog inte längre, men om du får hela två (2) kvadratmeter bostadsrätt i Stockholms innerstad, så är det en jämförelse som håller.

Knasig jämförelse kanske. Men var vill man vara?

I EU-parlamentet i Strasbourg?

Det är vackert där.

Det sköna (som Utbo) är att som i tisdags kväll, efter två dagar i Europaparlamentet i Strasbourg, sitta i en gate på flygplatsen i Frankfurt, där folk springer benen av sig för att hinna med en flight som kan ta dem ut över hela världen – och vänta på ett plan som kommer att landa på Arlanda just innan midnatt.

För att sedan kvällen därpå vid samma tid sitta i stillheten på förstubron vid huset på gården och bara lyssna – på tystnaden (förutom fågelkvittret).

Sådant ger perspektiv. Det ena utesluter inte det andra.