Ja, det är klart man ska bo på gården!

Men jag kör på ATL den här ”Utbobloggen” för att ge perspektiv från alla vi som definitionsmässigt inte bor på gården. Men som älskar att vara på gården och ägnar så mycket tid vi kan till att ändå vara och bo där. Och där många av oss har hus, där vi bor och tillbringar en stor del av vår tid, och ekonomibyggnader och jord och skog som vi sköter om.

Ungefär som om vi bodde på gården. Fast vi ändå inte gör det.

För att vi yrkesmässigt valt att ha jobb och ett parallellt liv och annat som inte medger det fullt ut. Men där vi liksom ändå vet vad som är ”hemma” och, tids nog, ändå tar oss åter dit.

Så här kan man bo – det är nära till allt!

Men då har jag sedan några veckor gått och funderat på det här med Skogsstyrelsens statistik.

Som är lite nedslående. Vi blir bara färre och äldre. Snart tangerar jag (nyss fyllda 60 år) snittåldern för en enskild skogsägare på 61 år.

År 1999 var antalet fysiska personer som ägde skogsmark i Sverige 354 288 stycken. År 2020 var vi 313 084 stycken (då ingår ändå mina två barn i bägge beräkningarna).

Det är 60 procent män och 38 procent kvinnor (för 2 procent saknas uppgift om kön), som äger privat skog. Förändringarna i denna fördelning är små för perioden från 1999 till år 2020.

Och andelen utboägda brukningsenheter ökade från 22 procent till 26 procent under perioden.

Och om det man kan säga att det går ju liksom inte framåt på någon front alls

Eller så bor man så här. Inte lika nära till allt, men det har ju andra fördelar!

Och ju färre vi blir, hur ska vi då kunna ifrågasätta osakliga dumheter, typ SVT:s ”Slaget om skogen” (från dem som blir störda över att bli lite blöta om mockaskorna när de kliver ut på hygget)?

Men ändå. Tål att fundera på. Och desto viktigare att även vi som är ”utbor”, står upp för det vi vet och kan och tror på om ett privat och långsiktigt och hållbart ägande och skogsbruk!