en dålig ska ingen hjälp ha. Så sa en västgöte till mig en gång, det vara bara på skoj (tror jag) men det har ändå hamnat på hårddisken.

Jag hoppas att jag är en bra karl och ibland reder jag mig även själv, men idag fick jag hjälp i gropen. Farsan trotsade smärtan och stelheten i höften och hoppade in. Det var välbehövligt med förstärkning.

Nu är de flesta järnen i kantbalken på plats, de jobbigaste som tar längst tid. Nu är det bara motorväg kvar med de sista fyra upp i balken plus lite till.

Som tur var så googlade jag runt lite innan jag antog sovposition hängandes i armarna igår. Då hittade jag en förlängningsarm till najomaten som underlättade arbetet avsevärt. Så ingen utsträckning av armar behövdes. Det gäller att vara påläst på vad som finns för att kunna vara effektiv.

Jag kommer ihåg första gångerna jag var med och armerade när jag var liten. Då hade vi ingen elektrisk najomat utan mekaniska verktyg för detta. Vi hade två olika typer: en som man snurrade med handen och en som hade spärrfunktion som man drog i så snurrade den själv. Det fanns även ett annat sätt som en snickare försökte lära mig, med lös tråd och tång. Jag tyckte lös tråd och tång var så värdelöst så det försvann helt direkt, kanske om man lärt sig så hade det fungerat bra. När man armerade då bråkade man om vem som skulle ha det bästa verktyget, den med spärrfunktionen. Nu har jag visserligen ingen att bråka med, men att använda något annat än najomat känns väldigt långt bort. Jag tror att många håller med mig.

Se själva:

Imorgon blir det några (förhoppningsvis) korta avbrott i armeringen, men det borde inte vara mycket kvar imorgon kväll/natt.