Nej, ibland går det inte alls som man önskar. Ibland går maskiner sönder och ibland går människor sönder. Maskiner är ju en värdslig sak i jämförelser med människor, de går ju förhållandevis enkelt att laga och är inte lika mycket värda. Synd att det den här gången att det var en människa som gick sönder, nämligen min fru och kollega Caroline. Ett brutet ben blev resultatet av lördagens friluftsliv.

Vi skulle på utflykt

I lördags så skulle vi på en härlig familjeutflykt igen, som vi brukar passa på att göra när det är lite lugnare. För en av oss blev det inte lika mysigt som för övriga, stackars Carro hamnade istället på akuten. Vad som hände är lite hemligstämplat, men det innehöll förutom Carro, en cykel, två hundar och en kaja och slutade som sagt var på akuten. Så hon och jag fick en resa till akuten istället, jag fick ju inte mer än att släppa av henne eftersom vi lever i pågående pandemi. Jag fick alltså släppa av henne utanför akuten och sedan åka hem och utflykta vidare med resten av familjen. Det kändes inte riktigt rätt att bara lämna henne där, men inte mycket att göra.

Försöka lura sig själv

Fast man nog innerst inne förstod att något var trasigt där inne i knät, så lurar man sig själv lite i positiv anda. Inte konstigt egentligen kanske, ”hoppet är ju det sista som överger en” brukar man ju säga. Så vi lurade varandra lite att det nog kanske bara var en rejäl stukning, fast vi inte alls trodde det egentligen. Carro är ibland lite för hård för sitt eget bästa med, och fick faktiskt tvingas till akuten för en kontroll. Tur det, för det var en fraktur på tibia benet högt upp. Så positiva tankar hjälpte inte den här gången…

Typiskt

Ja, detta var ju typiskt. Först och främst synd om Carro som har ont och känner sig otillräcklig nu (vilket hon absolut inte är!). Hon har ju nyligen varit hemma efter sin operation i handleden, så dubbeltypiskt. Är man som hon en person som inte trivs med att inte jobba, så är inte detta alls så optimalt. Det skadar inte bara fysiskt utan även psykiskt då när sånt här inträffar. Jag tror nog att den psykiska skadan är värre än den fysiska. Nu hoppas jag absolut inte att den fysiska skadan är stor, men hoppas att den är större än den psykiska. Den fysiska syns tydligare, men det är ju som sagt var inte samma sak…

Planera om lite

Med två hundar och två små barn som inte är på förskolan just nu, så kräver ju detta lite omplanering av vardagen. Det är ju så att om man är kryckburen och inte får stödja på benet, så är det ju lite svårt att ta hand om sig själv, och det är absolut helt omöjligt att ta hand om två små barn och två aktiva hundar också. Hon klarar sig alltså inte ensam hemma, utan behöver hjälp. Det är i ärlighetens namn lite klurigt att lösa, särskilt under pandemin. Att vi löser det på ett bra sätt är det absolut inget tvivel om, men inget löser sig självt. Det börjar med att jag med får vara hemma. Det är lite typiskt att det blir två som inte kan jobba, men det är så det är helt enkelt. Tur att vi är ett flexibelt företag som snabb kan anpassa oss efter förutsättningar.

Precis som Carro så trivs jag absolut inte alls med att inte jobba, men att få vara med underbara familjen väger helt klart upp. Jag får se det som kvalitetstid helt enkelt.

Nu till positiva saker:

En annan positiv sak är att det dyker upp en praktikant här imorgon. En fjärde positiv sak är att Carro nog blir gipsfri lagom tills det blir varmt i vattnet i slutet av Juni. Håll i, håll ut!!