En lite tråkig final på kalvningssäsongen.

I morse kom äntligen den sista kalven för i år, en pigg liten sak. Tyvärr så gick det inte så bra för kvigan som kalvade och hon hann inte vara ko länge….

Inte roligt…

Ibland är det inte alls så roligt att ha djur, typ när det inte går bra för dem. Idag var det lite så när den sista kvigan som skulle kalva kalvade. Tyvärr så drabbades hon av framfall och vi var tvungna att avliva henne. Det är inte så roligt, men det är ändå något man går med på i förväg när man skaffar djur, att allt inte alltid går bra. Det är ju ganska så naturligt och en del av vardagen. Det positiva i det hela är att det verkar som att hennes kalv som adopterades bort har fått en adoptiv-ko som accepterar den och den verkar pigg och kry än så länge.

De sista två ut att kalva för i år. Hon med framfall är den som ligger ner.
Hennes kalv var en ganska så pigg sak när den fått hjälp att få i sig råmjölk. Även om den här ligger och gömmer sig.
Just nu går den i en adoptiv box med sin nya ko och hennes andra kalv. Foto: Jan Larsson

75 kalvar

Resultatet på årets kalvning är att vi nu har 75 pigga kalvar och 73 kor som kalvat. På det har vi förlorat två kor (kvigor, båda med framfall) och fem stycken kalvar. Vi har alltså fler kalvar än kor som kalvat, vilket jag tycker är ett bra resultat. Det skumma med de två korna vi förlorat är att båda varit kvigor som fått framfall, det ska ju inte ske på kvigor. Båda kvigorna är efter samma tjur, så det verkar inte omöjligt att det kan vara genetiskt. Hur som helst så är den tjuren inte kvar hos oss eller hos någon annan heller, så det känns skönt. Skönt med att ha kalvningarna bakom sig, även om djuransvaret fortsätter.

De övriga kossorna och kalvarna jobbar för fullt med att hålla naturen öppen.
Avslutar med att skvallra om att Norinets flaggblad hos oss nu börjar titta fram och en del (inte det på kortet) är helt framme. Mer om detta i veckan som kommer