Efter att mest ha hållit våra fältkanter fina i höst så har nu valtran hittat ut i skogen. Egentligen skulle den inte vara i skogen nu, men tack vare granbarkborren blev det så i alla fall. Den är ju ändå skogsutrustad, så lite tid i skogen ska den väll ändå få. 

Inte så roligt

Det här med den där granbarkborren än ju inte en så rolig historia. Den ställer till mer och mer, frågan är när/om den kommer ge sig. Vi har egentligen varit väldigt förskonade fram tills nu i år, då dök den upp lite överallt i skogen och attackerade områden hejvilt. Nu har vi försökt hugga ner så mycket som möjligt, men det finns fortfarande träd som behöver fällas. Det verkar inte helt lätt att hinna med för att försöka komma ikapp den lilla rackaren som befriar oss från friska granar. Nu har vi i alla fall haft en skördare här som har städat så långt den hann innan den smet vidare. Nu ska bara de pinnar den fällt köras ut och det gör vi nu själva, vi har ju ändå en skogsutrustad Valtra. Det känns som att det är lättare att få någon att komma och hugga lite om de själva inte ska köra ut det. Det borde ju ge deras skotare en chans att komma ikapp lite. Jag tror att det är så och Valtran passar ju så bra i skogen.

Det fina i hela det bedrövliga är att det vi nu huggit får stanna på gården och bli flis till våran flispanna. Tyvärr så har vi bara flispanna till spannmålstorken i dagens läge, så nu börjar det nog bli dags för den där granbarkborren att ge tusan i våran skog. Vi gör ju inte av med hur mycket som helst och det skulle ju vara kul om några pinnar blir timmer istället för brännved….