Alla skriver så fina och kloka årskrönikor nu. Och jag vill ju inte vara sämre.
Men det går liksom inte just nu. Jag är en alldeles för känslosam jävel.

Jag tycker det är vemodigt med nyårsafton. Samtidigt som det känns oerhört skönt med en nystart. Man ska ju bli en bättre människa snart. Mer strukturerad och med en sjujävla ordning på kontoret och allt. Och jo, man vet ju att det mesta kommer att vara sig likt. Men det är fint att känna det där hoppet ändå. Att man ändå varje år vill bli bättre, snällare, mer närvarande. Att det inte är slut här. Att det är en ny början redan i morgon.

Så jag tror jag försöker då i stället. Men en sammanfattning av 2016. För jag vill verkligen göra en men just nu går det bara inte.

Just nu kan jag bara uttrycka tacksamhet. För trots att livet är komplicerat och många gånger ganska svårt så är jag så tacksam att jag nästan går sönder.

Jag är tacksam för livet. För min familj. För min bästa vän. För hälsa. För mitt arbete.

För tusen saker till.

För saker som jag fått och saker jag har kämpat mig till. För att jag får åka med på livets berg-och dalbana.

För att jag vågar.

Gott nytt år från mig. Vi hörs nästa år.

Tack.