Lucka nummer 4: Söta men ibland farliga

4 december, 2017
kalvarna-i-holadan

En extremt dålig bild även med mina mått mätt! Men djuren ser ju pigga och hungriga ut! 

kalvarna-i-holadan

Det här är i ”höladan”, den byggnad där vi idag har fyra boxar för avvanda kalvar. Vi byggde om den invändigt till två lösdriftshallar under de första åren och sedan dess har vi alltid haft djur där i olika typer av stallösningar.

Danne tror att året var 2002.

Om man tittar noga så ser man att den svarta kalven har börjat få horn. Vi avhornade inga djur alls de första åren. Helt vansinnigt förstås men det var andra tider då. Många nötkreatur fick ha hornen kvar och ingen tyckte att det var något konstigt med det. Jag minns att vi ville att de skulle få vara som de var. Inte behöva sövas och avhornas när de nu hade fötts med horn.
Stångskador och dödsolyckor var antagligen inget som två unga, odödliga människor tänkte så mycket på.
Djuren själva led inte nämnvärt av att ha hornen kvar. De hade gott om plats och fick behålla ett hyfsat naturligt flockbeteende och då skadar de inte varandra. Men de som stod lågt i rang eller rent av blev mobbade av de andra kunde ju fara illa förstås, även om jag inte minns det som ett stort problem.

Idag resonerar man annorlunda på så många sätt… Det suger till i magen bara jag tänker på hur farligt det kan vara att hantera djur med långa vassa horn. De på bilden går väl an, även om de kan rispa bra nog med sina små hornknoppar, men vuxna djur… En sådan säkerhetsrisk det var för oss människor! Särskilt på det sätt vi arbetade då. Mycket mer manuelljobb och ofta var man ensam inne hos dem.

Tack och lov hände det aldrig någonting. Vi har haft lugna, fina djur. Men ibland var det ju nära förstås. 

Vi hade en halvväxt tjur, lite busig men inte elak, som gick mot mig en gång när vi var ute och jobbade i hagen. Det gick snabbt och jag vet inte riktigt hur, men han fick i alla fall ner mig på marken. Efter det var han som förbytt. Han hade förstått att han hade ett övertag.
Jag försökte morska upp mig, inte visa hur rädd jag egentligen var (för det var jag och det satt i länge) men jag återfick aldrig respekten. Han gjorde aldrig något mot Danne men så fort jag kom i närheten sänkte han huvudet och blev hotfull. Fruktansvärt otäckt var det. Särskilt en natt när hela gruppen rymde från hagen. Vi skulle driva in dem igen och eftersom nötdjur inte ser så bra i mörkret trodde jag inte att han skulle känna igen mig. Men det gjorde han förstås och jag fick fly hals över huvud och gömma mig bakom husknuten!

Han var en av väldigt få tjurar som varit för aggressiva att ha kvar. Jag kommer på fyra stycken på rak arm, inklusive honom, som vi behövt slakta i förtid och fler än sex-sju har det nog inte varit på snart tjugo år.
Underbara, fantastiska, fina djur med andra ord! Trots att de är tjurar och har rykte om sig att vara elaka!

 

 

Lucka nummer 5: Någon som vill ha en räkmacka?
En sådan jeansröv!