När taket rasade

27 mars, 2018

Det här är vad som hände för exakt en vecka sedan. Alltså kvällen innan vi skulle åka till Ungern. 

Vi hade äntligen börjat bli klara med alla förberedelser inför resan och trots att det kändes stressigt och inte helt avslappnat hade vi siktet inställt på en trevlig tripp till Budapest.

Jag skulle bara göra rent i två skrapgångar… Så Linda skulle slippa göra det när vi var borta.

Jag har letat men hittar ingen bra bild på hur det såg ut innan det rasade men det rör sig alltså om två lösdriftshallar med ett foderbord emellan. Och ett tak över foderbordet.
Hur som helst, eftersom det var mycket snö på taket var jag lite rädd att det skulle släppa och landa på djuren när de stod och åt. Därför tänkte jag peta lite med skopkanten på det som hängde ner… När jag ändå skulle vara där och köra…Men det skulle jag alltså inte ha gjort…

Jag körde upp skopan och på något vis blev det för trångt mellan det där taket och det andra, det till vänster i bild. Jag hann inte mer än upp innan jag insåg att det inte var så lätt som jag hade trott. Det kändes så trångt och besvärligt att jag till slut, trots att det är under min värdighet, lade i handbromsen och gick och bad Danne om hjälp med att backa därifrån. Sagt och gjort, han hoppade in i traktorn och när han skulle sänka skopan kom han åt taket eftersom det var så tajt och jag hade krånglat upp skopan så tokigt. Jag stod vid sidan om och rätt som det var såg jag hela konstruktionen svaja till och plötsligt gav den bara vika! Allt föll rakt ner i skrapgången på andra sidan! Man ville bara inte tro att det var sant!

ras
Foderbordet gick mitt emellan de två byggnaderna. Här ligger taket i den ena skrapgången. Några fler bilder blev inte tagna eftersom allt kändes så jävligt just då. 

Alla möjliga tankar for genom huvudet. Allt man hört och läst den här vintern om tragedier som inträffat när ladugårdar rasat och djur hamnat under massorna.
Det här var ju bara ett litet foderbordstak och vi var väldigt lättade över att tjurarna var instängda på bädden. Ändå hann ett uns panik skölja över oss innan vi fick bekräftat att Gicklan och Ellie, våra lösgående småkvigor inte var därunder.

Efter detta blev det som det blir på ett lantbruk. Den vanliga arbetsdagen måste fortsätta. Jag hade jobb kvar i ladugården och Danne bestämde sig för att inte styra om något utan skjutsa barnen till brottningsträningen som vanligt. Djuren med det rasade taket gick det ingen nöd på och vi behövde helt enkelt få undan allt vardagligt och få tid att tänka över situationen.

Men jag kan säga att resan kändes väldigt hotad där och då. Vi hade mycket arbete framför oss med att rensa bort allt trasigt och ordna så vi kunde släppa fram djuren igen. Att hinna det och sedan komma iväg till Ungern med nerverna någorlunda i behåll kändes väldigt långt borta.

Men så kom plötsligt en ängel upp på gårn. I traktor! Det var Janis, en vän och kollega till oss. Han levererade ett potatislass hit och hamnade mitt i förödelsen där på kvällskvisten. Och vad tror ni han gjorde? Jo, han erbjöd sig direkt att stanna kvar och hjälpa oss. Sådär på stående fot bara.
Medan jag jobbade i ladugården började han skotta bort snön som hade följt med taket ner. Sedan hjälpte han mig att göra klart den sista halmningen och efter det åkte vi och lånade grindar av Stefan, en annan hjälpsam bondekollega. När vi kom tillbaka hade Danne kommit hem igen och under timmarna som följde hjälptes vi åt alla tre till långt in på natten med att städa upp. Vi röjde undan allt bråte, räddade de diagonalfronter som var hela och kunde till sist sätta upp grindar och släppa ut djuren igen. Det var kallt, mörkt, besvärligt och ledsamt, men Janis stannade här och jobbade med oss tills allt var klart. Utan honom, utan all hans hjälp och glada, uppmuntrande inställning hade vi inte kommit iväg på vår resa, det är ett som är säkert. Jag kan bara säga tusen, tusen tack, Janis. Du är guld värd.

janis

Kvasten är laddad!
Hemma bäst, det är bara så!