Det är verkligen höst nu. Så skönt tycker jag. Frisk luft och allt är liksom lite klarare på något sätt, även fast det är dimmigt ute varje morgon. 

Höst brukar ju betyda att man tar in djur från betet men idag släppte vi ut ett gäng i stället. Det var småkvigorna som betade nedanför vårt hus förut men som fick flytta upp till tälthallen när gräset tog slut. Nu har det växt så bra så vi släppte ut dem en sväng till. Ett sista betesryck. Det kändes roligt.

Giklan, fjällkon i mitten, är inte så liten längre. Hon är dräktig och har redan börjat bli tjock om magen. 

Tretton glada tjejer var det som fick komma ut. De var ju vana vid både stängslet och att skjutsas i djurvagnen så allt gick lätt och bra. Förutom att lasta den trettonde. Surtanten Ellie. Hon som brukar vara så trevlig och medgörlig. Den här gången ville hon inte alls hoppa upp i vagnen. Vi fick köra ner alla utom henne och sedan åka tillbaka med tom vagn för att plocka upp henne efteråt. Då passade det minsann att kliva in och åka med. Hon ville ha egen kupé, tvärt emot allt man lärt sig om djur och tryggheten i flocken och det där.
Men är man sur så är man. Och ingen kan ju vara glad jämt, inte ens Ellie. Hon blev nöjd när hon kom fram och fick äta gröngräs i alla fall. När hon väl behagade kliva ut.

Ellie är född här på gården i november förra året. Hennes mamma är Kjellina, den snälla kon som fick visa avelstjuren tillrätta på betet tidigare i somras. De är speciella damer bägge två och det ska bli kul att se om Ellie blir en lika bra mamma som Kjellina.

Här är mamma Kjellina, ganska lika varandra va? Linda har fotat

Varför hon heter Kjellina? Jo, för att vi köpte henne av bondekollegan Kjell på Kvarnsvedens Lantbruk. Därifrån kommer även en stor del av våra tjurkalvar.