Inte det lättaste att frisera damer

5 mars, 2019

Efter många år i lantbruket hade jag fortfarande aldrig klippt några nötkreatur. I år var första gången och nu har jag fått känna att jag lever. 

Lurviga dikor och ströbrist ledde till att vi ville klippa korna i år. För att de lättare ska hålla sig rena och fina. Nu när det är vår i luften om vartannat behöver de inte vinterpäls överallt. Och särskilt inte om pälsen blir skitig. Då gör den inte så mycket nytta.

Först var jag taggad och glad. Vi har fått ta över en rejäl klippmaskin från Dannes pappa så jag kände mig väl rustad för uppdraget (det här var för några veckor sedan). Jag bar ner vågburen som vi har i Hangarn och allt gick över förväntan. Trevliga, nyfikna kor som gärna kom och tog sig en titt. Jag släppte in en i buren och stängde. Slog på klippmaskinen och testade ett drag…. Inget hände. Skäret var alldeles för slött så det tog nästan ingenting. Blääää vad tråkigt när man vill komma igång med något!

Efter lite efterforskningar föll det sig så smidigt att en annan bonde från trakten skulle komma hem till oss. Han erbjöd sig genast att låna ut sin klippmaskin. Han är sådan, Svenne. Väldigt enkel och hjälpsam på det viset. Det sitter liksom inte fast. Men tror ni hans maskin fungerade då? Nej!! Men däremot hade han vassa skär som jag fick låna. Perfekt!


Suddig bild, kan visa vågburen närmare en annan dag.

Sedan dess har vi klippt kor, Linda och jag. Och det har gått bra ibland och mindre bra andra gånger. I början var det enkelt att driva in dem för många kom dit av sig själva. Kvar blev de misstänksamma och lite mer nervösa damerna. Och nu till sist de tjuriga, griniga matronorna som minsann inte alls kan tänka sig att ställa sig i någon bur. De fintar, backar iväg från drivgången, vägrar gå eller försöker trycka sig mellan buren och väggen. Då blir man trött.

Jag lovar att dessa kor kan dra fram alla känslor en människa kan ha. De är som norska prinsessan Mette-Marit. ”Locker framm hele spektratt!” som Haakon sa i sitt bröllopstal. Jag har både skrattat och gråtit bland djuren de här veckorna.  Njutit av att jobba nära och svurit långa barnförbjudna ramsor när jag har blivit sparkad. Ibland har jag glatt kallat dem ”tjejerna” och ibland har de varit ”tjuriga, vrånga jämtlandstanter”.

Kor alltså… jag som trodde jag hade lite koll på boskap. Men hondjur… Som ska friseras… Giv mig styrka.

Nu är det nästan klart. En envis rackare kvar i stora gruppen och i den lilla behöver de nog inte klippas alls. Skären på maskinen är rejält slöa men de blåmärken jag har fått i processen håller tack och lov på att blekna bort. Snart i mål med andra ord!

Fundera några varv till på det här, Max
En dödsolycka