Förra veckan gjorde vi en lite annorlunda grej. Fjällkon Giklan och hennes två kalvar fick komma och hälsa på gäster och personal på Mellannorrlands Hospice. 

Jag jobbar ju extra på hospice ibland och eftersom många där är intresserade av våra djur och vår vardag på gården så kom jag på att jag kunde ta dit Giklan på en liten visit.

Fast det var inte jag själv som tog dit henne. Jag hade ett arbetspass just den där dagen och var på plats redan på morgonen. Så Linda, Danne, brorsans bonusbarn och två av våra ungar fick sköta det där istället. Jag drog alltså igång projektet och de där hemma fick lösa det praktiska… sorry!

Det hade inte varit helt lätt heller som jag förstod det. Giklan såg inte alls vitsen med att åka transport och hade först inga planer på att gå in. Det fick lockas och pockas och även bråkas lite innan de kom iväg. Undrar om de tyckte att jag var jobbig med mina idéer?

Till sist var de i alla fall på plats på gräsmattan utanför den stora altanen.

Många av gästerna, vi säger gäster och inte patienter, har egna relationer till lantbruksdjur eftersom de flesta är äldre. Det finns även många anhöriga på hospice och särskilt barn brukar ju gilla kor så besöket blev väldigt uppskattat.

Ko och kalvar fann sig till rätta ganska snabbt och flera gäster kom ut på altanen, vissa till och med i sina sängar. En trevlig eftermiddag. Linnea och Lovisa stannade kvar tills jag hade jobbat färdigt och sedan väntade lyxigt sommarbete för Giklan och småttingarna, men det ska jag visa en annan gång.

Lite om hospice. På ett hospice utförs vård i livets slutskede, så kallad palliativ vård. På Mellannorrlands Hospice i Sundsvall, där jag jobbar ibland, försöker vi skapa en så bra miljö som möjligt för både sjuka och anhöriga. Den bästa vården rent medicinskt men även en trygg och fin miljö, guldkant på tillvaron i form av god mat och fika och möjlighet att ta emot besök dynget runt. Och inte minst, mycket omtanke och värme. Personalen jobbar för att verkligen se varje individ och att ta sig tid, se det friska i det sjuka och hjälpa till att ta vara på glädjen mitt i sorgen.

Livet är orättvist. Det är ett rent helvete med cancer, kol och als. Men döden behöver inte vara skrämmande, smärtsam och ensam. Livet är stort och döden kan vara fin. Och förjävligt sorglig samtidigt.

Man måste få sörja, både före och efter, men det behöver inte vara svart hela tiden. Det finns mycket ljus också. Mycket liv i närheten av döden.

För mig är det en ynnest att få arbeta som undersköterska här någon gång i veckan. Det ger mig något som jag har saknat ibland. Att få jobba med människor och vara med på riktigt. Göra skillnad för någon, lära mig mer om livet, vården och mötet med andra. Finnas där för någon i en svår stund.

Jag känner också ett stort hopp. För man blir ju påverkad av allt som skrivs och sägs om vården. Om attityder till gamla och sjuka och om hur nedslitna hela personalgrupper kan bli, så till den grad att de tappar glädjen och till och med nästan medmänskligheten. Då är det hoppfullt att se med vilken respekt och öppenhet människor bemöts på hospice. Och det där nästan magiska som händer när man fokuserar på att se varandra och mötas.

Vackert!

Och ibland kommer en ko på besök.