Som så många andra har vi inga direkta problem på den fronten. Att hålla oss sysselsatta och i rörelse.
Om man tror att man har koll på läget eller någon sorts plan för dagen är det mer regel än undantag att det dyker upp någon överraskning som får timmarna att flyga iväg. 

I lördags till exempel, skulle jag bara blanda foder det sista jag gjorde efter en lång dag med bokföringsbekymmer mellan ladugårdspassen.
– Jag kommer strax in, sa jag till det snälla barnet som lagade god mat och hade lördagschipspåsarna redo.
Men icke! Det tog timmar av arbete och dessutom inkallning av förstärkning innan jag var klar.

Något är trasigt i krafttuttaget på mixtraktorn och just nu ser det ut såhär efter bortmontering av den nya tappen. Det lät konstigt och fungerade inte alls som det skulle när jag drog igång foderblandningen. Till slut fick mixervagnen kopplas över på Fendten.

(Det står en uppsamlingsbalja där under för oljan, ingen anledning till oro)

Extrajobb för mig den kvällen och för Danne nu när det ska felsökas. Vilken tur då, så vi inte somnar till.

En bra sak är i alla fall att man har någon att ringa. Särskilt när personen man bor med sitter och äter oxfilé på restaurang i Falköping när man är ensam hemma och maskinerna krånglar. (Okej, nu lät det kanske som att jag var bitter för att han lämnat mig och åkt på någon soft semestertripp och så var inte riktigt fallet. Han var på brottartävling med två av barnen men det var ju ändå ett faktum att han inte var här när jag behövde hjälp.)

Som tur är har jag flera guldkorn i min telefonbok och den här helgen var det mina fantastiska föräldrar som ställde upp för mig på olika sätt. Min mamma ägnade flera timmar åt att hjälpa mig med felsökning i bokföringen och min pappa var den som kom när jag behövde råd och hjälp med traktorn där på kvällskvisten.

Allt löser sig till sist. På något sätt. Kanske även detta.