Vissa skönheter tröttnar man aldrig på. Som de här till exempel. Däremot kan det hända att man råkar förväxla dem.  De blir mer och mer lika varandra med tiden.

Jag vet inte hur ofta jag försöker fånga dem båda på bild men det blir aldrig lika bra som när Linda gör det. Fotot här ovanför har jag helt skamlöst stulit från hennes Instagram och det är alltid kul när djuren är med på hennes stories.

Bilden här nere har hon också knäppt och den har jag visat flera gånger här på bloggen. En klassikerbild. Men den är ju så fin. Från när Felicia var miniliten och precis hade fötts i tälthallen som vi hade då.

Jag undrar hur kor fungerar egentligen?

Det är tydligt att det är ett särskilt band mellan de här två men vet de att de är mor och dotter? Nu när Felicia är stor? Kommer de ihåg det trots att nya kalvar kommit emellan eller är det bara en sorts subtil anknytning?

Felicia är Fionas första kalv och året efter, ifjol, fick hon tvillingar. I år fick hon ingen alls men har verkat nöjd ändå. Jag var rädd att hon skulle bli lite deppig men hon har nog gått och laddat och vilat upp sig inför nästa år.
Eftersom hon var tom ifjol höst klarade hon sig med ett nödrop från att hamna på slaktlistan. Det var för att hon hade fått det där tvillingparet som hon fick vara kvar. Nej, förresten, inte bara därför, det var för att vi tycker mycket om henne också. Hon är speciell.

Nu hoppas vi att de här båda donnorna har hållit sig framme hos tjuren. Annars är risken stor att de gallras bort. Än så länge verkar de lugna och tillfreds så förhoppningsvis är de dräktiga. Spännande att se vad som kommer ut till våren i så fall. Säkert jättefina kalvar.