För ett år sedan var allt bra. Livet rullade på och jag hade just kommit hem från Afrika. Nu är läget ett annat. Nu går våra resor mellan gården och sjukhuset och vi har fått lära oss om helt nya rädslor och utmaningar.

Kris och sjukdom har kommit in i vår familj och det har pågått under lång tid nu. De som känner oss vet redan. Och ni som har läst den här bloggen under en längre tid har nog anat något. Förstått. Jag har ju dessutom nämnt våra sjukhusvistelser med ett par ord här och var men inte berättat på riktigt. Av integritetsskäl. Och för att det gör så förbannat ont.

Det jag inte bloggat om är att en av våra döttrar är svårt sjuk i en ätstörning. Det är allvarligt och hon har varit sjuk länge. Det kanske låter som ett gupp i vägen. Ett tonårsproblem. Ett slitigt familjebekymmer. Jobbigt förvisso men ändå inte cancer liksom. Men jo, det här är vår cancer. Det här är på liv och död. Dessutom är det en vardag i spillror. Ett glassplitter på marken som vackert reflekterar ljuset, visar hur mycket man har som är fint och värdefullt, men som just nu är trasigt. Allt är trasigt.
Det är ett evighetsgöra att plocka upp alla bitar. Och när man gör det, när man plockar glasbitar för att ingen ska skära sig… då skär man sig.

Allt måste förenklas och skalas av nu. Både när det gäller arbete och familjeliv. Vi föräldrar byts av här på sjukhuset där dygnet runt-vården pågår och hemma fortsätter allt som inte går att pausa. Var det slutar vet vi inte. Hur man ens ska kunna tänka, fungera, ta hand om de andra barnen och samtidigt driva företag är fortfarande en gåta trots att vi varit i detta i över ett halvår nu. Man bara gör. Det finns ingen riktigt bra handbok. Ingen jag har hittat i alla fall.

Det fina, om man nu kan säga så, med att drabbas av en kris av den här omfattningen är att krafterna runt omkring blir tydliga. Vi har haft fantastisk hjälp av släkt och vänner och våra närmaste har gjort sitt yttersta för att vi inte ska gå under. Allt från praktisk hjälp på gården till stunder av skiftgång på sjukhuset har tagit oss igenom den här våren och sommaren från helvetet. Nu är hösten här och allt fortsätter. På något sätt. Beslut om framtiden måste fattas, vi måste försöka få ordning på läget och lära oss hur man bäst fortsätter andas genom det här. Hur man hanterar en gård och en familj genom eld.

Nu berättar jag men jag har ännu inte bestämt hur jag ska göra här på bloggen. I vardagen är vi väldigt öppna med vad vi går igenom och för oss är det enda sättet. Det är både jobbigt och skönt att säga som det är. Att berätta, bli speglad av andra. Helst skulle jag vilja vara helt transparent även på en större plattform som den här. Inte för att folk ska tycka synd om oss men för att jag tror att man behöver prata mer om psykisk sjukdom och annan jobbig skit. Om hur barn kan komma i kläm i vården. Hur vården egentligen ser ut. Om hur det är att vara förälder och försöka älska ihjäl en dödlig sjukdom.

Jag skulle vilja belysa så mycket som aldrig syns. Som man inte orkar prata om medan det pågår och som jag antar att man bara vill lämna bakom sig när det är över. Men det är mitt barn som ligger där i den höj- och sänkbara sjukhussängen. Det är hennes lidande jag skulle stycka upp i blodiga bitar och lägga fram till allmän beskådan i så fall. Det gör jag inte. Hennes integritet kan jag inte kompromissa med även om allt runt omkring påverkas av denna sjukdom.
Vi får se hur det blir. Var man lägger nivån. Det är ju en bondeblogg trots allt, men den har i alla år varit en blandning av allt möjligt. Familjen, tankar, glädje, ledsamhet och vanlighet har ju alltid funnits med. För det är så jag lever. Allt går ihop, på gott och ont, och hela jag är en enda jävla röra. Inte minst nu.

Nu vet ni i alla fall och jag behövde säga det här. Behöver öppenhet och vill kunna skriva att jag bloggar från sjukhuset ibland i stället för att vara kryptisk och undvikande. Kanske vill jag någon gång diskutera hur lång tids sjukdom kan slå mot ett lantbruksföretag, om hur det känns att inte kunna jobba ordentligt, att känna att man sviker hur man än gör och att man aldrig räcker till. Att man önskar tusen saker men ändå bara en, att ens barn ska få vara friskt. Men jag vet inte. Det kommer inte att bli utelämnande och ingående om barnet eller sjukdomen men det här är det liv jag lever nu. Livet, bondelivet mitt, innefattar just nu svår sjukdom och till och med tvångsvård. Det är hemskt. Men man lär sig att uppskatta de små sakerna också. En kram, en förmiddag med jobb, ett parti vändtia, en ko, en promenad med en hund eller ett leende. Det är ett fint liv mitt i allt.

Tack till dig som läst ända hit och tack alla som fortsätter följa mig trots att jag inte alltid är på hugget på samma sätt. Jag tror det blir bra. Till slut.