Först och främst

12 september, 2020

Först och främst vill jag säga tack. Hur kan man ens tacka ordentligt? Det finns inte ord. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den våg av kärlek och omtanke som sköljde över oss igår efter inlägget om vårt sjukdomsläge.

Att det finns så mycket godhet. Att människor tar sig tid att höra av sig, skicka ett hjärta, berätta sin egen historia och erbjuda hjälp är bara helt överväldigande. Alla går vi igenom kriser i livet men fy vad man kan känna sig ensam ibland. Att känna stöd och vänskap gör allting så mycket lättare. Jag får tårar i ögonen stup i kvarten. För att folk är så snälla. Jag har gråtit över andras berättelser också, både av sorg och av ett stillsamt, glödande hopp om att allt ska bli bättre en dag även för oss.

Idag känns det som en ny morgon på något vis. Det var skönt att berätta trots att jag var rädd och det känns bra att jag kan säga precis som det är nu. Att jag skriver det här blogginlägget från vårt rum här på Sundsvalls sjukhus.
Vi har haft besök av min syster, hennes hund, en av de andra döttrarna och hennes kompis idag. Det blev en bra dag. Vi har haft roligt mitt i allt. Lite för roligt kanske personalen tyckte emellanåt, men det bjuder vi på. Det är så mycket som är sorgligt och tråkigt så man får ta de tillfällen som ges.

Nu ska jag snart gå och leta kaffe innan det är dags att försöka skapa lite lördagskänsla med min chipspåse som jag har i väskan. Jag har suttit med bokföringen en stund, jag har med mig skrivare och allt här, och hur tråkigt det än kan vara med pappersarbete så är det en skön känsla de stunder jag har kraft att jobba lite och inte bara mår anhörigdåligt. Det går inte så bra alla dagar men nu har jag faktisk fått en hel del gjort.

Hemma har Danne jobbat för fullt med att lagra in spannmål och sköta djur denna lördag. Det har varit för blött för att tröska och kanske var det bra att få en dag att komma ikapp. Under veckan som gått har vi inte hunnit med så mycket kringarbete på gården utöver djurskötseln men däremot har det kommit hem en hel del korn. Skördekakan blir mindre och mindre. Bit för bit.

Bilderna i det här inägget (förutom kontorsbilden) har jag fått från en fin människa som äger marken där Danne tröskade igår. Det är nästan klart där och i morgon, om vädergudarna samarbetar, flyttas Lexia till Gårdtjärn.

Jag har några egna bilder från Birstatröskningen också men de tar vi en annan dag för de är inte lika fina.

Tusen tack igen för all värme och omtanke!

 

Foto: Pia Larsson

God morgon med knarr
Det jag inte bloggat om