Jag har döstädat

3 november, 2020

Jag har bränt upp tre gamla dagböcker. Är det hemskt? Ja, kanske lite men det var väldigt befriande också. Så befriande att jag öppnade datorn nu trots extrem trötthet bara för att dela med mig av några funderingar kring det här. 

I tid av sjukdom och kaos blir man knäpp. Jag är superknäpp just nu. Alltså galen. På riktigt. Resonerar mycket märkligt och mår rätt dåligt emellanåt. Jag gör det jag kan för att komma framåt i skiten och härom dagen, medan jag bestämde mig för att försöka få något sorts sömnmedel utskrivet, brann mina dagböcker i kaminen. Tillsammans med en del annat som jag inte behöver spara på. Jag tänkte att jag nog kommer att dö vilken dag som helst och att jag måste rensa så det inte blir så mycket att gå igenom för mina närmaste. För att de inte ska misstolka mig och tycka att jag var ännu konstigare än jag verkligen är.

Nu, efter ett litet tag känns det som att anledningen kanske var något mer också. Att jag behöver plats. Mentalt. Åt den jag är och den jag har blivit tack vare allt som stod i de där böckerna? Det är inte den förvirrade tonåringen som skrev som ska hantera det liv jag lever nu. Det är jag. En vuxen kvinna. Hon ska fixa det här. Hon ska vara stark och hon har faktiskt inte tid eller ens lust att fundera på vad som hände dag för dag för tjugo år sedan.

Jag skrev rätt tråkiga dagböcker också. Innan barnen. Inga djupa funderingar eller skrattretande pinsamheter. Hade ju en vuxen tillvaro redan då och jag dokumenterade den som den var bara. Vad vi gjorde och vad som hände på dagarna.

Helt sjukt att bränna upp dem ändå på ett sätt. Men det blev som ett statement tror jag. Att livet banne mig ska gå vidare om jag så ska stirra döden i vitögat ett tag först.

Jag är en typisk samlare. Håller fast i saker. Har för mycket av allt. Och så är jag rädd. Rädd för att släppa taget och glömma. Men det gör man ju inte. Det man är rädd för att glömma, det glömmer man aldrig. Det är inget svek mot sig själv, den man var, att lägga undan krafset runt omkring och gå vidare. Det är precis det man ska göra ibland.

Rädsla har jag förresten nog av som det är och kanske var det därför det var så befriande. Jag gjorde något som jag var rädd för, eldade upp lite gammalt skit, och fick bekräftat att det kändes bra.

Jag tror kanske att man borde rensa mer. Ja, det är nog min slutliga reflektion. I alla fall jag. Som den grubblare jag är fastnar jag lätt i hur det var, hur man tänkte och varför det blev som det blev. Nog ska man ha dörren öppen bakåt så man kan dra nytta av sina erfarenheter, men nuet och framtiden måste få vara viktigast.

Har ni döstädat?

Tappat fästet
Hur liten kan man vara?