Det är kul med pigga och livskraftiga kalvar men när de tar sig för stora friheter blir de besvärliga. Idag var det dags att sätta stopp för hyssen.

Våra tjurkalvar i hemmahagen har länge ägnat sig åt egna äventyr, särskilt kvällstid när det blir svalt och skönt. De hoppar vigt ut genom ätfronterna och över foderbordet och så är de fria. I början gick de aldrig långt från mammorna men nu när de har blivit större rör de sig i allt vidare cirklar.

Förutom att de klättrar i fodret går de upp till hangarn och äter mix och hälsar på stortjurarna eller tar en runda och smakar på återväxten på lägdan bortanför kohagen. Lite väl långt från hemmet och med allt större risk att de ska ta sig ner mot vägen eller på något annat sätt bli farliga för sig själva eller andra.

Charmigt eller inte med lösgående djur, det räcker med att vi har höns, en anka och en gris som vandrar fritt här. Kalvarna får snällt hålla sig innanför stängslet från och med nu.

Eftersom de bara rymmer via foderbordet, vad vi vet i alla fall, hängde vi upp ställningsrör tvärs över ätfronterna. Enkelt och stabilt. Lätt att justera höjden i efterhand också.

Det är lite väl lågt för korna nu eftersom de gärna vill höja huvudet när de tuggar, men det funkar ett tag tills kalvarna lär sig. Dessutom knaprar de ju gräs också, och kan välja de låsbara ätplatserna, där kalvarna inte kommer igenom och där vi inte satt något rör.

Ett bekymmer mindre. I got 99 problems but lösspringande dikalvar ain’t one.