Jag har haft några tuffa dagar. Har känt mig riktigt sliten och förbannat otillräcklig. Idag har jag jobbat hemmavid och sakta men säkert kände jag hur kraften rann tillbaka in i kropp och sinne igen. 

Det är något med det invanda, fysiska arbetet. Jag har inte slitit mig svettig idag, inte alls. Det är bara det där med att vara ute. Tvingas möta vinden och blötregnet och känna att det är bra jävligt men att jag i alla fall inte blåser bort. Jag står kvar. Att hålla på med det vanliga bara. Vara bland djuren. Göra allt man måste och är så van vid att man inte behöver tänka, planera, lägga upp strategier. Jag bara gör. På rutin. Blicken registrerar det den behöver, händer och fötter jobbar samspelt utan att jag tänker på det. Jag sitter i hjullastaren och kör fram balar. Jag skrapar kalvboxar och bär hö. Under tiden rensas hjärnan. Lite, lite i taget.

Det är en vila i alltihop. I alla fall just nu. För mig.
När jag känner mig sprängd i bitar och trött så in i märgen blir jag liksom sammanfogad igen av det vardagliga arbetet. Samma jobb som kan slita ner, samma rutiner som kan tråka ut, just nu läker de mig. Makar stillsamt ihop mig så jag blir stark igen. Lugnare, snällare. Rakare i ryggen och med andningen på rätt plats i magen.

I morse ville jag absolut ingenting annat än att sova. Det är nog till stor del vad jag behöver också. Men efter att ha fått vara i allt det invanda ett tag känner jag att elden ändå finns där inne. Jag är kvar. Det blir bra. Det blir roligt igen. Jag drunknade inte den här gången heller.