Lucia idag och jag hade sett fram emot att personalen skulle lussa för ungdomarna och oss föräldrar här på sjukhuset. Än har ingen skönsång hörts men jag har fått en glutenfri lussekatt och det är inte fy skam.

Hemma verkar det ha varit en lugn dag och även natten gick odramatiskt förbi. Tur det för Lucianatten är ju enligt gammal hävd både magisk och farlig, full av onda makter och en tid när djuren plötsligt kunde tala. Oknytt och sattyg var i farten denna natt som förr var årets längsta och mörkaste. Man skulle se till att ha så mycket som möjligt klart inför julen och helst hålla sig inomhus och vaka. Lussegubben eller Lussekäringen kunde komma förbi och då var det bäst att vara på sin vakt. Inte fick man sätta sig vid spinnrocken heller, för gjorde man det och Lusse såg, då kunde man få skorstenen sin nedsparkad!

Det vore intressant om djuren verkligen kunde tala en mörk natt om året. Vilken konferens det skulle vara i hangarn med nära 180 tjurar samlade. Undrar vad de skulle prata om? Troligen skulle de berömma Lindas mysiga halmbäddning kan jag tro och Leif skulle väl skryta förstås, om sina sommaräventyr med korna.

I kostallet skulle Greven ha livliga diskussioner med alla blivande mödrar om hur det faktiskt är hans PLIKT att gå fram och inspektera deras nyfödda kalvar och att han VERKLIGEN INTE uppskattar att bli ivägputtad så onödigt våldsamt av vissa, något som faktiskt skett UPPREPADE gånger under hans tid som direktör och ansvarig för miljö och hälsa här på gården.

Och så småttingarna då. Ja, de skulle väl sjunga och fnittra och berätta ”alla kalvarna”-historier för varandra tills de somnade.

Vilken natt alltså. Till och med hönsen och ankan kanske äntligen skulle kunna kommunicera ordentligt! Tänk att få vara med på ett hörn!