En gnistrande fin lördag och det passade bra eftersom det är vår bröllopsdag idag. Lite festligt sådär när solen strålade från klarblå himmel.

17 år har vi varit gifta och i morse bestämde vi att nu kör vi på åtminstone till 20. Jämt och bra. Så får vi se hur vi vill göra efter det.
Skojar lite nu men ändå inte. Det är bra som det är och ska det krånglas och skiljas och hållas på får det bli någon annan gång. Inte nu. Dessutom har vi inte råd att lösa ut varandra nu när ekonomin i lantbruksbranschen verkar vara på väg rakt nedför valfritt stup! Bara att hänga ihop och försöka ha så trevligt som möjligt under tiden.

Skämt åsido, här några av de bästa sakerna med just min man:

1) Han stöttar mig och gläds med mig. Han är aldrig ett ankare utan tvärtom, ett flöte. Åka till Afrika en månad, skriva en bok, föda upp lamor? Vad jag än hittar på skulle han aldrig försöka hindra mig, bara hjälpa mig att få det att funka.

2) Han är händig. Kanske ytligt att berömma en sådan sak men ack vad jag tycker det är tryggt med någon som vet och kan praktiska saker. Var man kan kapa ner en vägg, hur man svetsar ihop någonting och varför man måste göra på ett visst sätt när man bygger en gjutform för att den inte ska sticka.

3) Han är en bra karl helt enkelt. Ärlig, står för sitt ord och gör rätt för sig. Han går att resonera med och man kan säga vad man tänker till honom. Det förenklar en hel del. Rekommenderas särskilt om man ska vara gift med nån en längre period.

Bröllopsdagen, som vi brukar glömma bort, har firats som en helt vanlig dag hemmavid. Det är den största lyx vi kan tänka oss just nu när vi är på sjukhus så ofta och sällan hinner ses. Det är fint att bara få äta frukost tillsammans och jobba på gården i lugn och ro utan att någon av oss behöver åka iväg. Anledningen till detta är att vi återigen har covid i hemmet men det är väl som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig. Nu kunde vi äta burgare med hemmabarnen utan stress.

Här hade man kunnat visa ett proffsigt bröllopskort eller bilder från tidernas fest. Men tyvärr var vårt bröllop, och nu citerar jag min tolvårige son, ”det dystraste i världshistorien”. Hemlig vigsel, halm och grankvistar i brudbuketten, middag hemma med närmaste familjen som inte fick veta något i förväg och en nybliven make som led av hög feber. Det var vårt bröllop det men så farligt var det väl ändå inte? Dessutom var det bara en av alla 6209 dagar i det här äktenskapet.