De går upp och ner precis som vanligt. I helgen var det kalvarna som stod för bergochdalbanan. Två föddes och en dog. Man vänjer sig aldrig riktigt vid vare sig det ena eller det andra.

På onsdagen fick vi årets andra kalv och det var en fin kviga. Allt går bra med henne och nu när några dagar har gått är det en himla fart. Här är det matpaus.

Den första kalven, tjuren, gick det däremot sämre med. Han hade tre pigga dygn innan han plötsligt inte verkade äta som han skulle. Vi satte fast Mamma Mu och kollade läget på matfronten. Hon var lite öm i juvret och hade blod i mjölken men ingen feber. Danne rådgjorde med veterinär och bondekollega eftersom vi inte är så vana vid sådant här, och tydligen kan det hända ibland att blodkärl brister av en eller annan anledning. Det brukar självläka och kalven kunde fortsätta dia. Vi hjälpte den på traven men den var inte så intresserad. Jag tror helt enkelt att mjölken smakade illa.

Då testade vi istället den andra kon, mamman till kvigan, och där var mjölken söt och god. Tjurkalven fick av den istället och under några dagar krånglade vi med mjölkning, dihjälp och ett evigt spring med hinkar och kor som skulle sättas fast i låsgrindar flera gånger om dagen.

Tyvärr hjälpte det inte. Allt gick så bra och just när mjölken såg fin ut hos rätta mamman igen och kalven snart skulle kunna bli en vanlig dikalv, då låg den plötsligt död igår morse… Jättetråkigt och sorgligt. Extra trist när man hållit på och pysslat sådär ett tag. Man blir ännu mer berörd när man lagt ner tid och kommit nära.

Lilla fina…. fy vad tråkigt. 

Det positiva är att det kvällen innan föddes ytterligare en kalv. Tredje födseln för året så nu är de två småttingar igen. En till kviga blev det och den var alldeles nykläckt när jag fann den på kvällsrundan. Kon tar bra hand om den och den var snabb att resa sig och hitta maten.

Liv och död. Upp och ner. Ständigt.