Lappat och klart
Denna soliga lördag var det kalvmärkning på schemat. Ordning och reda, inga omärkta småttingar i fållan nu.
Vi hade två nya kalvar som var helt omärkta och två som inte hade fått sina extra kvigmärken. Jag och en av döttrarna hjälptes åt så nu är alla pyntade och snygga.
Varje år säger vi att nu ska det inte bli det minsta rörigt med alla nyfödda kalvar. De får inte bli för stora och svårfångade och springa omkring och finta oss så man blir osäker på vilken kalv som hör till vilken ko. Varje år har det tyvärr blivit rörigt ändå. I alla fall vid något tillfälle under kalvningssäsongen.
De kan fort bli väldigt många och väldigt snabba..! Här är några från förra årets gäng.
Eftersom man har 20 dagar på sig att märka de nyfödda kan det ju hända att man skjuter på det lite för länge… Man tycker att man har gott om tid och att de är så små men rätt som det är blir det bråttom. Då har kalvarna full koll på alla fyra ben och är snabbare än oss.
Det bästa är förstås att göra det så fort som möjligt och jag har verkligen försökt tala förstånd med mig själv. Men som vanligt hjälper det sällan att försöka skärpa sig ur ett beteende. Man måste göra något också. Därför strukturerade jag om i ”dasset” för ett tag sedan och skapade tydliga och bra förutsättningar för bättre märkningsrutiner.
Vi har inte ens fått hälften av årets kalvar än, så det är väl dumt att utvärdera kanske. Men hittills måste jag säga att det har gått väldigt bra att hålla ordning. Inte för att jag skällt på mig själv utan för att vi har skapat en enklare rutin som alla följer.
Den här minitjejen fick sina märken igår. Hon blev nästan ännu nättare när öronlapparna kom på! Hon är dotter till 1031, en ko som är född här på gården och som fick sin första kalv förra året. Liten men pigg. Och mycket söt.
Liten tjej, stora örhängen!
