Efter en dryg månad i killhagen var det dags för avelstjurarna att flytta hem till hangarn igen. Gissa om de var glada när de möttes av ett foderbord fullt med mix.

Grabbarna har ju bara ätit gräs och stödtussar med ensilage den senaste tiden så lyckan var stor när de klev ut ur djurvagnen i hangarn. Båda två ställde sig och mumsade direkt och såg så nöjda ut att de kunde spricka. Ganska intressant faktiskt med tanke på den bild som många har av vad som är idylliskt och djurens bästa. Ofta är nog faktiskt en god, välanpassad fodermix och en torr, fin yta under tak vad djuren skulle föredra framför en blåsig höstdag i en aldrig så fin hage i det fria. Om de fick välja.

Leif är halt på ena frambenet och med hans tunga kropp gäller det att han tar det försiktigt ett tag. Därför ställde jag in honom bland de allra minsta hangartjurarna för att eliminera risk för slagsmål. Vi brukar göra så med avelstjurarna, låta dem vara bland de yngre djuren, eftersom de större kan fajtas rätt hårt om en ny kommer ensam in i gruppen. Inte för att någon av våra tjurar borde gå i maktkamp mot bjässen Leif men vissa skulle nog gärna försöka. Småtjurarna lämnar honom ifred direkt.

Vi eftersträvar jämna grupper men här gör storleksskillnaden ingenting alls. Att Leif är mycket större än de andra spelar ingen roll när det är lugnt i gruppen och alla har gott om plats att äta.

Bamse däremot fick gå tillbaks till samma grupp som innan betäckningssäsongen. De var få djur på stor yta så det kändes vettigt. Jag var dock i valet och kvalet för vi brukar ju inte göra så, och med facit i hand hade jag nog satt även honom med några små så jag sluppit oroa mig. Det blev lite livat i början eftersom de var så jämnstora, trots att de kände varann sen innan. Då blir man nervös för skador även om det är sällsynt.

Efter en stunds kraftmätning lugnade de ner sig så det går nog bra. Troligtvis ännu bättre när jag slutar springa dit och titta till dem stup i kvarten. Nu är sista kvällsrundan gjord och det var riktigt fridfullt bland djuren. Extra mycket mat och ny halm har de också så de ska inte sakna något under natten.

En som inte ville stångas utan mest bara mysa var Frans. Fjälltjuren. Han och Bamse är riktiga kompisar och de fann varandra direkt igen när de återförenades. Kul att se.

Skönt att ha grabbarna hemma igen och väldigt roligt att de är så fina att hantera. Det gick lätt att stänga in dem i grindfållan på betet och de hoppade in i djurvagnen på en halv sekund. Jag behövde bara stänga och köra iväg. Ingen stress, inget tjafs.
De lär sig, både av erfarenhet och av varandra och det är kul att se hur trygga de blivit båda två. Bamse har ju gått sin allra första säsong i år men även han är lugn och mogen i sättet. Men så blir det kanske om man har någon Leif som mentor.