Ibland får L60’n känna sig liten och kompakt. En väghyvel kom på besök på kvällskvisten och sträckte ut sig framför verkstaden. Min son passade på att ta några bilder åt mig. 

Tidigare idag tänkte jag att jag måste försöka blanda ut innehållet här på bloggen litegrann och inte bara visa kalvar hela tiden. Så extremt passande då att en redig väghyvel kom på spontanvisit.

Jag har inte historien helt klar för mig men det var något om en bekants bekant och en tapp som hade lossnat och behövde svetsas. Danne ordnade en provisorisk lagning som skulle hålla åtminstone skiftet ut så nu kan det skäras det snökanter längs vägen igen natten lång.

Det heter tydligen snödikning har jag lärt mig nu. Visste inte att det fanns ett specifikt ord för att trycka undan snövallarna från vägkanterna men det är ju ganska logiskt. Man leder ju smältvattnet åt rätt håll tänker jag och det är väl dikning det. Att leda vatten.

När jag ser en väghyvel tänker jag först på att de verkar svårkörda och sedan på min kompis Madde. Hon fick i uppdrag att tatuera en person en gång. Motivet skulle hon rita upp och prägla in i huden var just en väghyvel. Tur att hon inte är rädd för utmaningar säger jag,  för det var nog inte det lättaste.

Foto: Elias Bergström