Tänk om det alltid vore såhär. Om det inte fanns något bakom idyllen. Inga blöta höstar, inga isande vintrar, ingen oro för fruset vatten. Inga käftsmällsräkningar, inga traktorhaverier, inga frusna tår och inga blöta handskar.

Tänk vad fint det vore. Eller?

Är det så att det vackra blir vackert för att det ligger sida vid sida med det mörka? Blir det så där lätt att andas ibland för att man vet hur det känns när strupen snörs åt? När tårarna bränner och ångesten spänner över bröstet?

Finns glädjen om det inte finns några tårar? Finns arbetslusten om man aldrig känt förlamande trötthet?

Eller är det bara vackert ändå?