Efter ett gediget arbete i enorm hetta, utfört nästan enbart av Linda, var beteshagen på andra sidan vägen klar för inflyttning. 

Det blev extra mycket jobb med stängslen i år eftersom vi har plöjt och sått grönfoder på en del av betet. Den biten skulle stängas bort och en vall i anslutning till hagen skulle bli bete istället.

Linda har gnott på som tusan i backarna och idag var det äntligen dags att släppa dit hälften av våra kor.

Vi har två hagar och brukar dela upp flocken så att kor med tjurkalvar går i den ena och de med kvigkalvar i den andra. På så sätt behöver man inte oroa sig för fortplantningsaktiviteter mellan kalvarna senare på hösten när de blir större.

Att köra dit djuren var enkelt men att först hitta alla kvigkalvar med respektive mamma och separera dem från de andra var inte helt lätt. Kalvarna var pigga trots den kvävande värmen och tyckte det var kul att studsa runt så vi inte såg vem som var vem.
En djurflytt kan dessutom innebära diverse påfrestningar på mänskliga relationer, i alla fall när man är fler än två inblandade. Jag, Linda, Danne, Linnea och Lovisa var med den här gången så det var lite av en utmaning. Det är bra att vara många såklart men jag är riktigt imponerad över att kommunikationsmissar, tvetydiga instruktioner och konstiga markeringar i djurlistan inte orsakade större irritation än det gjorde.
Lugnt och fint måste man jobba, annars är det kört. I alla fall när man håller på med djur.

Till slut hade vi skiljt av de vi skulle flytta och kunde börja lasta djurvagnen. Det blev flera svängar eftersom man inte får plats med så många kor åt gången. Projektet fördröjdes lite av att jag lyckades släppa ut avelstjuren Micke också, fast han skulle med.

Nu är kor, kalvar och tjur på plats och de verkar trivas och må gott. Inga förrymda djur, inga krossade tår och inga skilsmässopapper påskrivna. Jag känner mig väldigt nöjd.