Ett av de sms man minst av allt vill ha när man befinner sig en bit från gården är orden ”Trasig Fendt, vi hörs”, följt av telefontystnad i ett par timmar. Man hinner se alla sina pengar utveckla söta små vingar och fladdra iväg framför ens ögon. 

Nu var det inte någon fullständig katastrof tack och lov, men det är aldrig kul när traktorerna står såhär:

Fendten, just nu med defekt turbo. Och ett kylarfel som jag inte riktigt har koll på vad det rör sig om.

Bara att bita ihop, byta ut och gå vidare. För det är ju så man gör.
På något sätt förlåter man i alla fall den här traktorn lite lättare än vissa andra. Den har gjort det bra under åren. Och den var en speciell investering när det begav sig. Dyr som satan förstås, även om priserna gått upp ofantligt mycket mer nu sista åren, och det stod mellan den här och en Claas. In i det sista höll det på att bli den där Claasen men till slut blev vi ägare till en Fendt. Det var stort det för tolv år sedan.

En livstid bort känns det som och den har varit en riktigt bra traktor.

Förutom när den stått på det här viset men det är ju verkligen inte varje dag.

Som tur är kan man få hjälp av bra kollegor när det går ont. Vi fick låna Östlings Fergusson så Jesper kunde köra hem sista ballasset från Njurunda och det var guld värt.

Jag körde tillbaka den sedan och det var lite roligt för det kändes precis som när vi hade en egen, mycket behändig MF här hemma. Sleven kallade vi den och den måste ju nästan ha hunnit vara med på bloggen, fast det var länge sen? En MF 5455 var det, med bokstäverna SLE på registreringsskylten. Därav namnet.

Här är bröderna Östlings traktor. Tack för lånet! Och sorry att den blev sen hem på grund av missförstånd!