Så är det nyårsafton igen. Djuren är mätta och nöjda och jag och Elias ska åka till min syster och hennes familj alldeles strax. De stora barnen firar med vänner och Danne är hos dottern på sjukhuset. Det blir vår andra nyår i vården och just idag tillåter jag mig att vara riktigt ledsen för det. 

2021 har varit ett bra år på många sätt. Och förjävligt på andra. Det bästa har nog varit att jag fått bevis på att man klarar så otroligt mycket mer än man tror. Att både barn och vuxna kan vara så ofattbart starka och tåliga. Att man kan läka, växa och skratta, trots att man trasas sönder av prövningar och sorger. Sakta, sakta vinner alltid livet, även om man slits ner och blir illa tilltygad. Jag måste få tro det. Att solen lyser in genom sprickorna fast allt verkar svart och inget kan bli som det var.

Idag, denna nyårsafton är jag sorgsen och skör. Jag har nog ofta varit det på årets sista dag om jag tänker efter. Det känns ödesmättat och allvarligt på något vis fast det egentligen bara är en helt vanlig dag. Jag tycker att det är lite som att vänta på ett sista andetag. Vill hålla kvar så länge det går fast man vet att det blir lättare sedan.

Jag har inga stora förväntningar på 2022 men jag tror att det kan bli ett bra år. Ett vackert och starkt år till och med. För jag har så mycket att vara glad och stolt över. Det jag lärt mig under tiden med sjukdom i familjen är mycket som jag gärna hade varit utan. Men samtidigt har jag nog aldrig varit mer tacksam än jag är just nu. Arg och avundsjuk ibland, helt vansinnig på situationen och den ensamhet man känner vissa gånger. På smärtan och på hur tungt det kan vara att försöka bära varandras bördor i en familj. Men tacksam. Jag är så ödmjukt tacksam för allt jag har och allt jag har haft. Allt jag hann vara med om innan livet blev så svårt

Nu fortsätter arbetet med en stabil och fungerande vardag, en familj med trygghet och skratt och en gård med friska djur och frodiga åkrar.

Gott nytt år.