Vi är i hemmakarantän och håller covidavstånd just nu eftersom en av döttrarna har testat positivt. Men det blir mycket gjort på farmen ändå.

Linda har flyttat avvanda kalvar och tvättat boxar och jag har klippt ett gäng tjurar.
Danne har stökat vidare med JD’n och Elias har svetsat en kniv.

Idag ska vi försöka testa oss igen allihop för att se hur planen blir framåt. Vi är inte särskilt sjuka och alla verkar ju ha den här omikroncoviden så det är mest tröttsamt och lite förvirrat. Vi får inte får vara på sjukhuset med vår inlagda dotter nu och det är en aning stökigt förstås. Men också ljuvligt. Jag och Danne har träffats mer än vi gjort på nästan två år de senaste tre dagarna. Vi har ätit middag tillsammans, suttit i samma soffa på kvällen och till och med sovit ihop. Vi har kunnat träffa de hemmavarande barnen samtidigt och inte behövt skynda oss iväg och splittras. En lyx och en känslomässig påfyllning som jag känner stor tacksamhet för.

Det är inte kul att ha ett barn ensamt på sjukhus förstås men faktum är att hon är ganska less på oss vid det här laget. Att som tonåring slippa vara med sina föräldrar dygnet runt är säkert inte helt fel efter så lång tid och vi är helt övertygade om att hon är i tryggt förvar.
Föräldrar som fått andas ett tag är nog dessutom roligare att ha vid sin sida sen kan jag tro.

Nu ska jag sätta fart med mer tjurklippning och sedan får vi se vad dagen har att erbjuda. Troligen innefattar den väl en liten borste upp i våra näsor.